Det är en obehagligt rak logik i den historiska uppgörelsen mellan IF Metall och arbetsgivarna. Uppgörelsen är historisk på flera sätt: 1) inget liknande har hänt sedan 30-talet 2) sällan har industrin producerat så stora vinster under så lång tid som fram tills förra året 3) sällan har orsaken till krisen legat så långt ifrån arbetstagarna 4) signalen fackförbundet sänder är att alla måste nu ta sitt ansvar, och facket är de första att visa att man gör det 5) facket tar nu ensamt ett ansvar för att försöka mildra en industrikris för sina arbetare. Ett ansvar som regeringen vägrat att axla.
Nu är det alltså inte några lönesänkningar man går med på, då lönen per arbetsenhet är densamma. Men man kompromissar ner sin arbetstid till lägst 80%, för att frigöra resurser till utbildningar och ledighet. Det är självklart svårt för fackmedlemmarna och arbetstagarna att behöva välja mellan att vara solidariska sinsemellan eller att vara stenhårda i förhandlingarna mot arbetsgivarna. Man är säkerligen inte så tuff när man spelar med osäkerhet kring sin inkomst och familjeförsörjning. Frågan är kanske snarare hur vi kunde hamna i den här situationen. Varför måste nu de svenska arbetstagarna omförhandla underskrivna avtal med arbetsgivarna och gå med på sämre avtal? Varför skall de behöva ge efter?
I tider av bra tillväxt får arbetstagarna (varför inte kalla dem arbetarna) en extremt dålig utdelning av de enorma vinster de är med och bygger upp. Vinster som arbetarna uppenbart har orsakat. Sakta höjs lönerna, men realt står de nästan stilla. Gapet mellan reallönerna och vinsterna har de senaste 30 åren nått historiska höjder. Arbetarna får helt enkelt inte betalt för sin insats. Men när sedan tillväxten tryter och sämre tider stundar så skall de dessutom betala för svikande efterfrågan och arbetslöshet. Det betyder i klartext: i perioder av bra tillväxt får arbetarna inte utdelning för de enorma vinsterna de är med och skapar och i perioder av avtagande tillväxt är de först med att kompromissa ner sina avtal. De är uppenbara förlorare i alla lägen.
Att Sveriges arbetare nu är tvungna att axla ett ansvar som man politiskt skulle kunna mildra avsevärt är väldigt sorgligt och säger en hel del om alliansen prioriteringar. Hur alliansen håller näringsliv och arbetsgivare om ryggen och låter arbetstagarna glida ut i osäkerhet. En osäkerhet man dessutom gjort än osäkrare genom sämre arbetslöshetsförsäkringar, sjukförsäkringar och fortbildningar. Dessutom är det nog ett friskhetstecken om man undrar vad det betyder när SvDs ledare säger: "IF Metall visar samhällsansvar och genuin omsorg om sina medlemmar när man sluter ett avtal med arbetsgivarna". Men jo, det är nog många arbetsgivare som ler nöjt idag. Eller snarare: de skrockar. För det är sannerligen historiskt att Sveriges arbetare skall ta ännu en smäll.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, AB1, AB2, AB3, AB4
I närheten av Bonn 1925
3 år sedan
6 kommentarer:
läs ekonomi bollskalle,
De måste sänka lönerna, hur tror du vi kan konkurrera med kineser osv om en ''arbetare'' ska ha 25000 i månaden?
Om man ska ta del av de stora vinsterna i ett företag måste man vara aktieägare, inte arbetstagare. Som arbetstagare får man vara glad för den lön man får och om man jämför "arbetarnas" löner med t.ex. sjuksköterskor så är de riktigt bra. Om man som arbetstagare/arbetare inte är nöjd så finns möjlighet för alla i Sverige att utbilda sig och/eller starta eget företag och driva det och det är när man driver sitt eget företag som man kan plocka ut vinster i goda tider och sänka sin lön i sämre tider. Så alla som gnäller, ni har själva valt att bli arbetstagare och då är det tyvärr den situation som råder just nu. Jag tycker dock synd om de som verkligen blir uppsagda nu samt de företagare som måste lägga ner sina företag. Vi får alla hoppas att vändningen inte är allt för långt borta.
De foretagen som faller nu ar sakert sana som inte hade sa bra vinster egentligen.
Ett borsnoterat foretag har ett ansvar mot sina aktieagare att alltid ha utdelning, hog vinst och alltid expandera.
Detta leder till vinklingar utat. I Sverige ar inte vinstmarginalerna sa hoga pa grund av den hoga lon som industriarbetare har i jamfor med industrialiserande lander. Darfor ar Svenska foretag mer sarbara.
Nar bankerna kraschar sa blir de foretag som levt pa sina marginaler de forsta att ga i konkurs. For bankerna slutar att lana dom de summor dom behover for att halla i gang produktionen.
Borsnoteringar handlar om att halla en hog kurs for att foretaget ska halla en hog status utat och anses stabilt.
Det finns ju manga exempel pa foretagsagare som tjanar mindre an sin personal.
Arbetstagare brukar klaga pa att dom inte far del av vinsten. Varfor ska dom inte ha del av forlusterna ocksa?
Min slutsats ar att arbetstagare kan vara lika giriga som deras arbetsgivare.
Instämmer helt och hållet med Tobias.
De flesta företag i Sverige är små eller medelstora företag.
Och en MYCKET stor andel av småföretagarna tar ut en väldigt låg lön.
Man vågar knappast nämna att man är egenföretagare, utan att bli dömd som en som roffar åt sig.
Trots att man lever under existensminimum.
Om Metall visar något så inte är det samhällsansvar.
Den nuvarande krisen beror på att folk har haft för lite pengar för att köpa allt som produceras. Det har därför inte lönat sig med investeringar utan vinsterna har använts till rena pyramidspel.
Inte minst har denna utveckling drivits fram av det som ovanstående kommentatorer har pekat på - race to the bottom där man sätter normen efter den som tjänar sämst.
Ju mer lönerna drivs ner desto mindre av produktionen kommer att köpas. Och desto mer kommer produktionen att skäras ner. Och desto fler blir arbetslösa. Och desto sämre blir köpkraften. Osv. Osv.
Kommentar till Jan Wiklund,
svenskarna vill inte köpa det som är producerat av svenskar. Det är för dyrt. Svenskarna vill göra en god affär, och köper importerat.
Skicka en kommentar