De påstådda skuggorna

Kajsa Ekis Ekman lyfter i DN kultur fram det som tydligen måste lyftas fram om och om igen men som samtidigt börjar bli lite tråkigt att diskutera: vänsterns påstådda skuggor. Vänsterns påhittade baksidor. Vänsterns ditsmetade uppdiktade mörka icke-existerande samhällsfarliga egenskaper. Det är med blandade känslor man bevittnar debatten. Självklart måste man punktera skuggeriet/smeteriet. Men samtidigt försvinner sakdebatten, den riktiga frågan, och då har de debattörer som inte vill diskutera de uppenbara problemen lyckats att sidospåra.

Dessutom krävs mindre och mindre anknytningar för att smeta ner en hel "vänster" (vad det nu skulle vara), och tillståndet av avtåndstagande och ursäktande tenderar att bli permanent. Som Ekman säger:

"För att skapa en skugga är inga kopplingar för långsökta: ett klistermärke på en lyktstolpe nära en butiksbrand genererar tio artiklar om "våldet från vänster", att gilla en blogg utan att kolla kommentarerna räcker för att man ska anklagas för att vara antisemit.

Den naive kanske tror att det räcker med att gå ut och ta avstånd, så är allt ur världen. Men kruxet är att det aldrig räcker med en ursäkt. Skuggan avtar inte när man förklarar att allt är ett missförstånd och att man alls inte är terrorist/manshatare/antisemit. Tvärtom: man måste be om ursäkt hela tiden, man ska vara ständigt upptagen med att be om ursäkt.

Och effekten av det är att vänsterns frågor hela tiden hamnar i skymundan av skuggorna."

Mycket beror förmodligen på liberal/borgerlig medias definitionsmakt, att de har makten att "beskriva" debatten. Men man får ändå en känsla av att det på lång sikt aldrig kommer vara förgäves att diskutera brinnande och livsviktiga samhällsproblem, fast de taggas med skuggor. I längden får istället historien definiera vad som var rätt och fel.