tisdag 14 april 2009

Det som inte nämns

Nästan uteslutande utgår journalistiska analyser från det som uttryckts eller nämnts. Allt tid läggs på att dissekera och analysera det som han eller hon gjorde, sa eller skrev. Alltför ofta struntar man i den andra delen, den så att säga osynliga: det som inte sägs. Det man inte vill nämna, det som känns bäst att utelämna. Uppenbarligen kan man inte använda analysen om det som inte sagts till att kleta åsikter på folk bara för att de inte pratat om ett visst ämne, men att titta på vad som inte sägs säger ändå en hel del. Den visar på en riktning, en inställning. Ett upplysande exempel är att analysera allt som inte sägs angående synen på muslimer. Varför valde tex de självutnämnda MellanösternexperternaSvDs ledarredaktion att aldrig analysera lidandet i Gaza? Eller varför diskuteras inte det växande hatet mot muslimer i samband med Andreas Malms senaste bok, vilket ändå är ämnet han använder 700 sidor till att analysera ner till minsta beståndsdel? Ämnet är brännhett, och överskuggar totalt allt annat som har med boken att göra: redigering, struktur, författarens bakgrund. Ändå kan man välja att inte nämna. 

Men det bästa exemplet på något som all (svensk) media är knäpptysta om är något som Pierre Gilly lyfter fram på sin blogg: staten Israel och vissa ortodoxa judars syn på kvinnor. Och vilken innovationsförmåga det kan skapa. Hur mycket skulle detta inte analyserats om det hänt i ett land med muslimsk befolkning?

2 kommentarer:

Surgubben sa...

Angående Israel är ju frågan hur stor del av befolkningen som är så inskränkt. Mig veterligen har dock de flesta svenska skribenter varit oroade av de små men inflytelserika ultraortodoxa grupperna.

Simon sa...

Pierre Gilly, som är en själverkänd entusiatisk supporter av den Islamiska Republiken Iran (som han kallar "Mellanösterns mest demokratiska land"), är kanske inte den bäst lämpade att bedöma ortodoxa judars påstådda syn på kvinnor.

Men även om man hypottiskt skulle tycka att Gilly har någon som helst trovärdighet, så är exemplet han ger så pass extremt och icke-representativt att varje person som kan något om ortodoxa judar måste småle litegrann.