söndag 26 april 2009

Fondpanik

Ekonomin kraschar delvis på grund av att alla regler avskaffades och alla fick göra som de ville (delvis i bemärkelsen att kapitalistiska system alltid kommer att krascha emellanåt, men utan regleringar blir svängningarna ännu större). Men ingen kan vara förvånad, allra minst de som förslagit allt detta i 20 år: liberaler, konservativa och sossar. Inkomstklyftorna ökar dramatiskt, samtidigt som vinsterna fram tills förra året varit historiskt höga. Alltså, det var bara vissa få som fick del av denna massiva vinsthög. Fick och fick förresten; de hade makten att bestämma att de skulle få (de tog alltså). Men självklart blir det panik när nu allt ramlar ihop. Kanske speciellt för de politiker som bestämt att det skulle se ut precis så här. Inte för att de själva far speciellt illa, utan för att en stor del av väljarkåren nu får det riktigt jobbigt. Massarbetslöshet är svår att förklara bort, speciellt när man inte kan förklara den ideologiskt och således står handfallen att agera (man har ju sagt att man inget skall göra hela tiden, man kan väl inte nu säga att man hade fel?). 

Men man blir tvungen att retirera i vissa frågor marginellt nu när det blåser som mest för att visa att man agerar. Att för sent höja A-kassan alldeles för lite är ett exempel. Att begränsa bonusarna för AP-fonderna ett annat. Men i sanna högerögon blir detta uppenbarligen populistiskt. Eller ännu värre: det är att ge vänstern rätt! Herregud. Ledarsidorna går i taket och undrar vad nästa steg är. Ingen nämner proletariatets diktatur men många tänker det säkert och kan inte sova. Men självklart dammar man av det stora löntagarfondshotet. Det som man trodde man begravde för 25 år sedan en gång för alla. Kanske skulle man istället ställa sig frågan vad som skulle hänt om de anställda på industrierna skulle haft mer inflytande, vilket löntagarfonderna skulle inneburit. Skulle vi då sitta i samma sits idag? Men istället blir retoriken panikartad och nu när allt det man propagerat för visat sig vara katastrofalt så flippar man ur när bonusarna begränsas. Den borgerliga logiken är fascinerande. Och ologisk.

2 kommentarer:

Micke Be sa...

Jag ställer upp på din analys, men vad beror det på, tror du, att den väljarkår som "får det riktigt jobbigt" stödjer regeringen?

Jonas Ström sa...

Micke Be: ja det finns säkerligen en hel uppsjö med orsaker men för att nämna några tongivande: högerns slipade PR-maskin och deras förmåga att sälja "välfärdslösningar", som egentligen bara är tomma skall men låter mer moderna än vänsterns original. Det kan vara väldigt svårt att punktera högerns retorik; lite som att se igenom en slipad bilförsäljares argument. Dessutom har det över hela världen blivit "modernt" att gå mittenvägen, och om man skall rösta mitten känns det förmodligen bättre att rösta på den riktiga mitten än låtsas-S-mitten. Hela vänsterns problem att formulera en identitet: att visa väljare att det finns ett förnuftigt mänskligt alternativ som dessutom gagnar alla i längden. Många tror inte detta eller uppfattar vänsteralternativen som något för grupperna "arbetare" eller "kulturvänster". Många känner inte sig hemma i dessa kategorier, eller vill inte ens tillhöra dem. Här har vänstern hur mycket som helst att jobba på att förmedla detta-är-för-alla-känslan. Sen är det synen på speciellt S som ett trögt och toppstryrt alternativ, vilket säkert stämmer till stor del. Och sen Mona: det ses tyvärr inte som något trovärdigt och vi-klarar-detta-alternativ när det blåser.