Människans återkomst

Att slå på den stora trumman och basunera ut nyliberalismens död känns något förhastat. Tyvärr, känns korrekt att tillägga. Men dess förespråkare är kända för en stark och övertygande överlevnadsinstinkt, och nyliberalisternas obehindrade framfart har skapat ett spårberoende. Det spåret går fortfarande åt samma håll. Över 30 års formering av samhället och dess individer med karriärer och stoltheter på spel raderas inte ut utan kamp.

Frågan blir istället: vad är orsaken till denna kamp, förutom att rädda ansiktet på en hel radda nyliberaler? För det är ingen nobel orsak på något vis. Finns det något att överhuvudtaget rädda, utifrån samhällets och individens synpunkt? Är det inte mer fruktsamt att rasera hela bygget och börja på nytt, istället för att försöka laga väggar som rämnar och tak som faller in? Troligtvis, är mitt enkla och kanske naiva svar. För mycket av det nyliberalistiska fundamentet har visat sig direkt felaktigt; exempelvis minskade inte obehindrad ekonomisk tillväxt i sig (som i sin tur skulle bero på avreglerade marknader) fattigdomen. Det sipprade aldrig ner. Tvärtom, det mesta stannade på toppen, och gapet blev större mellan de som har och de som inte har.

Göran Rosenberg beskriver svepande nyliberalismens uppgång och fall idag i DN. Det är ingen iögonfallande analys men den fyller ändå en funktion då den publiceras i den liberala gammelmedians stolta hemvist. Det skall inte underskattas. Rosenberg pratar om samhällets återkomst men kanske är det förhoppningsvis mer än så. Kanske är det människans återkomst. Den mänskliga individen som blev lovad så mycket från nyliberalt håll men istället knappt fick plats i det nya smarta samhällsbygget. För är det något som verkligen har fått sig en ordentlig smäll så är det den nyliberala människosynen; humanismen som från början var en grundstomme i den gammelliberala samhällssynen. Förhoppningsvis får nu människan plats igen. Men som sagt, innan dess blir det nog en kamp ändå.