måndag 21 december 2009
Israel erkänner plundring av organ
AB1, AB2, SvD
söndag 20 december 2009
Stoppa utsläppen vid källan, inte i atmosfären
lördag 19 december 2009
Moderaternas budskap ifrågasätts
onsdag 16 december 2009
Kolonialismen sammanfattad
måndag 14 december 2009
Mediernas roll för utvecklingen av rasismen
onsdag 14 oktober 2009
Olivskörd på Västbanken
Det är mitten av oktober och i Palestina förbereder man sig för årets olivskörd. Alla dessa olivträd som likt ett nervsystem slingrar sig genom det bergiga Palestina och formar det vackra steniga landskapet, skall nu plockas på några få veckor. Olivträden och dess oliver som först av allt är basen i en livsviktig inkomstkälla för en stor del av befolkningen har också en symbolisk betydelse, de har under historiens gång blivit en del av den kulturella identiteten för palestinierna. Man lever av oliverna, man äter dem, man använder oljan till matlagning och för tillverkning av tvål, man plockar dem med sin familj och sina vänner. Att plocka oliver är, lär jag mig senare, mer än ett arbete, det är en social händelse, ett hårt arbete i formen av en familjeutflykt med sina nära och kära. Nabeeh Aldeeb, ägare till hundratals olivträd precis söder om Yanoun på nordöstra Västbanken, uttrycker det på sitt sätt: ”Ett olivträd är som ett barn, det behöver vård varje dag”.
Kanske är det Nabeehs knaggliga engelska som gör att jag uppfattar det han säger som lite väl melodramatiskt, kanske är det bara helt sant. I vilket fall kan han inte längre gå till alla sina träd varje dag. Han kan inte vårda dem som han vill, inte plöja marken mellan träden eller klippa bort de små skotten. Han kan inte göra det som alltid gjorts och skulle behöva göras för att få de bästa och flesta oliverna. För att få tillgång till alla de träd som ligger nära en bosättning behövs idag tillstånd från israeliska militären. Och det ges endast vid skördetiden. Runt Yanoun fick man i år tillstånd för fyra dagar. Alla säger att det inte räcker, men det är likväl det man får.
Vi träffar Rashid, Yanouns borgmästare, tidigt på morgonen. Hans fru Wafa bjuder oss på sött te, det te man som svensk från början kan ha svårt för men som man efter några veckor blivit beroende av och lärt sig att älska. Vi dricker samtidigt som vi småpratar om skörden som börjar på allvar idag, den första dagen med tillstånd att gå till det område där en stor del av byns olivträd ligger. Man märker på Rashid att han är uppspelt, han kliar sig i skägget och skrattar och ser orolig ut om vartannat. Det skall såklart bli kul att för en gångs skull få åka till sin åkermark samtidigt som det är frustrerande att bara kunna åka dit en gång om året och då endast i sällskap av den israeliska armén. Dessutom vet Rashid av erfarenhet att dessa veckor alltid är stökiga med mycket konfrontationer och inte sällan våldsamma sammandrabbningar.
Vi åker ner till det som blivit något av den förbjudna dalen nedanför byn, där man aldrig annars får vara. En plats vi spanat ut över så många gånger men aldrig fått gå ner till. I fyra dagar skall nu den israeliska arméns närvaro garantera bybornas säkerhet. På fyra dagar skall allt hinnas med, och på fyra dagar skall en stor del av den årliga inkomsten inbringas.
Det går snabbt att komma in i olivskördens rytm och känsla, det relativt tunga och svettiga arbetet kombineras med mycket skämt och skratt, god mat och konstant diskuterande. Äldre kvinnor klättrar vigt högt upp i olivträden, på marken dukas picknick upp med bröd och ost och barnen leker tafatt mellan träden. Det smattrar behagfullt av oliverna som faller ner på presenningarna under träden. Man får snabbt en känsla för vad som gör en olivskörd så speciell. Speciell på flera sätt.
För runt oss cirkulerar nervöst israeliska arméfordon, polisjeepar och bosättarpickups. Kontrasten är slående, kanske är en bra liknelse att försöka föreställa sig en pittoresk familjepicknick på ett militärt skjutfält. Ibland stannar ett av fordonen till, ropar på någon, kollar deras ID-kort eller ber dem att lämna en del av området. Vi som inte är palestinier blir oftast lämnade ifred men även vi får svara på frågor. Vad gör ni här, var bor ni, eller bara: vad har ni här att göra? Vi svarar diplomatiskt att vi bara vill hjälpa till med olivskörden. Det räcker oftast, men inte till slut. Först är vi tvungna att lämna den delen av dalen där de flesta olivträden finns, också det område som råkar vara närmast bosättningen. Alltså där vi behövs som mest. Vi fortsätter att plocka. Efter lunch kommer en beväpnad bosättare i sällskap med några soldater fram till oss och vi blir beordrade att lämna området. Den beväpnade bosättaren är upprörd, han gestikulerar yvigt och pratar högt. De palestinska familjerna blir tvingade att flytta sig några hundra meter bort, fast de inte plockat klart, och fast de har tillstånd av den israeliska militären att få göra det. Tillståndet är plötsligt inget värt. Tillståndet som berättigade dem att fyra dagar om året få tillgång till sina olivträd har helt plötsligt inget värde.
Frågan är vad som är mest absurt: att en enda civil israelisk man kan bestämma hur den israeliska militären skall göra sitt jobb eller det faktum att det tillstånd som utfärdats av den israeliska militären plötsligt inte gäller, för att den israeliska militären säger det, helt utan orsak. Och kanske är det just absurditeter som dessa som bäst definierar Israels miltärockupation av det palestinska området. En palestinier är alltid en militärorder från att inte veta vad som gäller.
lördag 3 oktober 2009
Sanna Rayman med ideologiska glasögon i Palestina och Israel
”Tyvärr finns det inga bra kartor över landet Israel”. Först tror jag i min enfald att han menar att det rent tekniskt inte finns några bra kartor över Israel; att tryckeriet inte klarar av det eller att utgåvorna är slut eller att lantmäteriet inte gjort ett bra jobb. Sen inser jag att han menar att det inte finns några kartor över Israel. Staten Israel har inga definierade gränser. Ändå står han framför mig och visar en karta som inte är ”bra”. På kartan, som täcker hela Israel och det ockuperade palestinska området inklusive de annekterade Golanhöjderna, finns endast områdena Galiléen, Samarien och Judéen utmärkta.
Möt Bob Lang. En plirig småknubbig man i 60-årsåldern med små kopparfärgade glasögon. Hjälpsam och trevlig, med en intresserad och intensiv blick. Jag och mina följeslagarkollegor möter honom i egenskap av talesman för Efrat, en israelisk bosättning med niotusen invånare precis utanför Betlehems stadsgränser. Vi satte oss alla en septemberförmiddag i en chartrad turistbuss och åkte söderut på en nybyggd israelisk motorväg från Jerusalem rakt igenom det ockuperade Västbanken. Jag antar att vi alla satte oss i den bekväma bussen i hopp om att skapa förståelse, i alla fall jag gjorde det. Och jag såg verkligen fram emot detta för jag minns hur gärna jag verkligen ville förstå. Sällan har jag haft ett sådant sug efter förståelse, som efter sex veckor i Palestina och Israel. Jag bänkade mig i den nybyggda synagogans samlingslokaler redo att göra just detta: förstå. Det var egentligen det enda jag ville.
Och Bob Lang försökte verkligen. Ge sin bild, förmedla sin syn på verkligheten, beskriva vad han tyckte var rätt och riktigt. Han visade kartor, beskrev sitt folks lidande, historiskt och nutida, och han talade om att murar inte skapar vänner och att samarbete är enda vägen mot en fredlig samexistens. Bob tog tid på sig att förklara hur svårt det är att leva i en fientlig omgivning, och hur frustrerande det är att inte kunna känna sig säker. Jag försökte verkligen jag också, jag gjorde verkligen mitt bästa. Jag ville ju så gärna förstå. Men när kartorna Bob viftade med endast hade rum för förbibliska namn, när Bobs lösning på konflikten var en enstatslösning som hette Israel med samma judiska karaktär som idag, när Bob upprepande gånger säger att den israeliska armén är den mest moraliska i världen, då biter jag mig i läppen. Någonstans på vägen tar min energi att förstå slut. Eller så är det precis tvärtom: Bob fick mig verkligen att förstå varför konflikten vägrar att försvinna, hans obevekliga envishet och vägran att lyssna på våra alternativ avslöjar en hel del. Men att acceptera, det kan jag inte.
Nästa morgon rullar samma buss med samma lass följeslagare ner mot Sderot inne i Israel, bara någon kilometer från gränsen till Gaza. Denna sömniga lilla stad med drygt tjugotusen invånare och en sliten stadskärna som blivit världskänd för det tragiska faktum att staden är måltavla för de raketer, oftast hemmagjorda, som skickas in i Israel från Gaza. Staden har på grund av detta blivit en symbol över hela världen för det till synes meningslösa lidande den israeliska civilbefolkningen får utstå. Vi träffar Eric Yellin, en avslappnad gråhårig man i 40-årsåldern med slitna jeans och rufsig frisyr. Han jobbar med The Other Voice, en organisation som försöker skapa kommunikation mellan folket i Sderot och folket i Gaza, en organisation som skapats av människor som förstår att fortsatta bombningar, åt båda hållen, bara leder till mer lidande och mer hat. Eric beskriver hur raketskjutningarna har påverkat invånarnas liv, hur mycket lidande, skadegörelse och död det skapat de senaste åren. Hur man alltid, men speciellt när man är ute och går med de små barnen, tänker: Var skall vi gömma oss om larmet går, vart hinner vi springa på 20 sekunder? Erics berättelser gör ett starkt intryck på mig, han pratar lugnt och metodiskt om hur raketer landar i trädgårdar och vardagsrum, hur alla hus har byggt sina egna skyddsrum och hur man alltid är på sin vakt, för man kan aldrig veta. Närsomhelst, varsomhelst kan det smälla. Men det starkaste intrycket är ett annat, av en annan karaktär och ännu mer fascinerande. För Eric har styrkan att förstå, han ser igenom allt lidande och all tragik, han inser att lösningen måste innehålla en förståelse, även om man inte accepterar. För om man bor i en stad där en raket plötsligt kan falla ner från himlen, och ändå försöker klura ut varför utan att hata och utan att vilja svara med samma mynt, då har man kommit en bra bit på vägen.
Den visdomen tar jag med mig när vi rullar ut ur Sderot, och samtidigt undrar jag varför inte fler försöker visa samma förståelse, exempelvis Sanna Rayman på SvD. För det betyder inte att man accepterar.
onsdag 30 september 2009
Bomba fram fred
lördag 26 september 2009
Livet i Hebron
Vi är i nere i den gamla stadskärnan i Hebron, denna levande, bullriga och genuint arabiska stad på södra Västbanken med över 150,000 invånare. Om det inte varit för de fåtalet fundamentalistiska bosättare, något hundratal, som valt att bosätta sig mitt i Gamla stan inkilade i den gamla marknadsplatsen – souken, hade Hebron säkerligen varit känt för sin pulserande stadskänsla. Nu är en stor del av stadskärnan öde och förfallen och hundratals palestinska butiker igenstängda. Sällan har så få skapat så mycket osämja, friktion och tragik. Vi har samlats tidigt på morgonen för att ledsaga en grupp palestinska lärare till Cordoba-skolan som har oturen att ligga alldeles bredvid bosättningen. Trakasserier, glåpord och stenkastning är vardagsmat för lärarna och deras elever, men idag händer inget uppseendeväckande, och lärarna verkar avspända. Själv upplever jag situationen osmaklig och absurd; det är något som instinktivt känns fel när bosättarna, småbarnsföräldrar med barnvagnar, demonstrativt viftar med automatvapen.
Senare på dagen åker vi vidare till Susiya, ett mindre herdesamhälle på en av de små kullarna i ökenlandskapet söder om Hebron. Nasser, en av tre bröder som lever som fårherde i Susiya kör som en galning i sin slitna van. Han är trött och sugen på en cigarett, men det får vänta tills ikväll. Ramadan är något han tar seriöst. Det gör däremot inte hans bror, Mahmoud. – Crazy ramadan, crazy filisteeen, ropar Mahmoud och hugger in i den grillade kyckling som han och hans familj serverar oss i sitt tält när vi kommer fram. Efter några veckor i Palestina inser man att historien om Susiya följer ett alltför igenkännbart och tragiskt mönster: bosättningarnas etablering och expansion trasar sakta sönder palestiniernas liv. Husrivningar, trakasserier, misshandel och stöld av boskap är snarare regel än undantag, och många på landsbygden, såsom i Susiya, flyttar till någon av de större städerna. Man orkar helt enkelt inte kämpa emot. Men Nasser och Mahmoud och deras bror Amid med familjer vägrar ge upp. Mahmoud säger: - Vi är födda här, detta är det enda livet vi vet och det är så här vi vill leva. Och här kan vi sova under bar himmel, och yla mot månen, lägger han till och ylar demonstrativt ut i ökennatten. Man förstår vad Mahmoud menar när man lägger sig på en madrass under månen i den klara och ljumna sommarnatten. Det är en otrolig känsla av frihet, även om man somnar i ljuset av strålkastarna från den närliggande bosättningen.
Vi svänger av vid det gigantiska kycklinghuset. En nybyggd ca 100 meter lång vit plåtbyggnad med en stor fläkt på ena kortsidan som surrar monotont i ökenhettan. Vi får senare reda på att den surrande fläkten är luftkonditionering för kycklingarna. Eller som Hamed Qawasmeh från FNs kontor för samordning av humanitära frågor, UNOCHA, uttrycker det: -Här i Um al Khayr har kycklingarna bättre levnadsvillkor än människorna. Hamed har hämtat oss i sin bil och kört oss till detta beduinsamhälle på 21 familjer sydöst om Hebron. Invånarna är ursprungligen flyktingar från Negevöknen efter kriget 1948, och i början av 5o-talet köpte de marken de fortfarande lever på.
På 80-talet byggdes bosättningen Karmel bokstavligen några meter från samhället och de är nu inringade av ett högt stålstaket med taggtråd. Att vara inringad av taggtråd är förnedrande i sig, men frågan är om inte själva åsynen av vad som finns bakom stängslet är ännu mer förnedrande. Innanför stängslet öppnar sig något som mest liknar en välmående svensk förort. Färgglada lekparker, lummiga promenadvägar, stora rymliga huslängor och luftkonditionerade kycklinghus. Några meter utanför bor Um al Khayrs invånare i slitna tältliknande hyddor utan tillgång till elektricitet, rinnande vatten, toaletter eller värdighet. Muhammed Hathaleen, en av de äldre männen i byn, visar oss resignerat runt i området. Det är en trött man i 60 årsåldern. Trött av kampen. Trött av att kontinuerligt bli förbisedd. Trött av att titta på det blomstrande medelklasslivet på andra sidan stängslet. Trött av att alltid behöva klaga och bedja till de få organisationer som så sällan kommer på besök.
Jag blir också trött. Vi backar ut från den ökendammiga uppfarten och svänger runt kycklinghuset och jag kan inte släppa tanken på hur kycklingarna går omkring därinne i svalkan.
tisdag 15 september 2009
Vid en vägspärr på Västbanken
Från början var det svårt att förstå vilken katastrof det till slut skulle bli, även om man försökt förbereda sig. Vädret var ovanligt svalt och skönt så tidigt på morgonen, och på vägen dit såg vi solen sakta klättra upp över bergen till öster i Jordandalen. Det var inte så många som kom i början, mindre spridda grupper med mest äldre kvinnor och barn. Alla var uppklädda, de små flickorna i flätor och fina blusar, kvinnorna i färgglada sjalar och broderade klänningar. Männen hade nystrukna skjortor och putsade skor och luktade parfym. Alla såg förväntansfulla ut, de flesta log och skojade. Sen blev det varmare och fler och fler människor kom. Sakta blev det värre och värre.
Tredje fredagen i Ramadan och en kvarts miljon muslimer skall till al-Aqsa moskén uppe på Haram al-Sharif i Jerusalem, den tredje heligaste platsen för muslimer. De flesta är israeliska palestinier utspridda i Israel eller kommer från Jerusalem, men också ett betydande antal kommer från Västbanken. Staten Israel tillåter tillfälligt gamla och barn att resa in till sin huvudstad utan tillstånd på fredagarna under Ramadan. Vanligtvis är det väldigt svårt, oftast omöjligt, för palestinier på Västbanken att få komma in i Jerusalem. Så förutom det högtidliga det innebär att be i al-Aqsa moskén en fredag under Ramadan, erbjuder den tillfälliga tillståndsamnestin också palestinierna en otroligt sällsynt möjlighet att få se sin huvudstad, och samtidigt träffa vänner, familj och israeliska palestinier.
Jag står vid Qalandiya checkpoint, den stora vägspärr norr om Jerusalem som tar emot alla palestinier som reser in från norra Västbanken. Syftet är att vi skall observera, närvara, dokumentera och fotografera. Men, visar det sig, för mig blir det också en lektion i mänsklig förnedring, att bevittna hur högtidsklädda palestinier behandlas, varav de flesta är äldre kvinnor och barn. Många kom redan klockan fyra på morgonen, för att vara säkra på att komma igenom även om spärrarna öppnar först klockan sex. Men snart trängs tusentals utanför de stora betongmurarna. Det strömmar hela tiden till mer folk, men insläppet ökar inte. Det är svettigt, smutsigt och folk klumpas ihop tätt, tätt. Snart är det stekhett i solgasset, och under fastemånaden kan man inte svalka sig med vatten. Och stegvis blir de förväntansfulla blickarna utmattade, sen frustrerade och till slut panikslagna. Smink smetas ut i de svettdrypande ansiktena, sjalar rycks av i den nu gungande folkmassan och klänningar rivs sönder mot taggtråden. Sen börjar folk svimma. De riktigt gamla, de svaga och de rörelsehindrade faller först. En kvinna i 80-årsåldern med käpp och vattnig blick kläms mot betongblocket, stänger ögonen och faller ner på marken framför mig. Gråtande och panikslagna småbarn rycks upp ur det kokheta folkhavet av volontärer från Röda halvmånen, ståendes på små öar av betong ute i massorna. Efter tio slutar jag räkna hur många som kollapsat framför mig, jag har svårt att koncentrar mig i det skrikande, gråtande, kokande infernot. Soldaterna skriker i megafoner till de utmattade kvinnorna som lyckas klämma sig fram, skriker åt dem att skynda sig. Familjer splittras, män letar desperat efter sina barn och fruar, gamla efter sina barn och barnbarn. Jag vet inte hur många barn jag ser gråta, men det skrämmer mig senare att jag slutade bry mig. Klockan tolv stängs plötsligt insläppet. Tusentals står fortfarande utanför, men det hjälper inte. Det är bara att återvända hem igen, för många efter flera timmars förnedrande väntan i solen.
De som utmattade återvänder hem, besvikna och uppklädda, lämnar bakom sig en krigsskådeplats. Avklämda skor, trasiga sjalar, borttappade handväskor ligger utspridda på marken. Ett tiotal ambulanser står fortfarande redo att rycka in, med blåljuset på. I mitt huvud snurrar bara ett enda ord: varför.
tisdag 8 september 2009
Men nästa friskola kanske blir bra, eller nästa
söndag 6 september 2009
LAS är förnedrande för alla riskkapitalister
fredag 4 september 2009
Ekonomisk utveckling på Västbanken
Det tar mig bara några minuter att komma igenom vägspärren. Den israeliska soldaten ser mest förskräckt ut när jag berättar att jag kommer från Sverige. En svensk på Västbanken, det bådar tydligen inte gott. Men för bara någon månad sedan kunde bilresan från Beit Furik till Nablus, en resa på 3 km, ta flera timmar. Vissa dagar fick man inte passera alls, bara akut sjuka eller folk med tillstånd släpps igenom. Man vet aldrig vad som kommer att gälla, så man kan inte planera, inte ens för en bilresa på 3 km. Hur skall man veta om man kommer i tid till jobbet, till föreläsningen eller till doktorn, eller kan komma fram alls? Nyckfullheten satt i system. Hur har då den palestinska ekonomin utvecklats och anpassat sig till ockupationens systematiska slumpmässighet?
I kommunhuset i Beit Furik, en by öster om Nablus som i huvudsak lever på den avkastning som olivträden och lammskötseln ger, sitter borgmästarens assistent Ahmad Mazen och försöker summera: - Det är svårt att anpassa sig till något som hela tiden förändras, det man får göra är att försöka utvecklas ändå, och ta en dag i taget. För Beit Furik med 12,000 invånare har de senaste 22 åren, sedan den första intifadan inleddes 1987, varit ovanligt hårda även om man mäter med palestinsk måttstock. Byns geografiska läge mellan Nablus och Jordandalen har inte hjälpt, med Nablus som ett centrum för den palestinska motståndsrörelsen och Jordandalen som militärt skyddsområde och en strategiskt viktig landremsa för den israeliska armén.
– Beit Furik har i stort sett varit under belägring de senaste 20 åren, särskilt sedan andra intifadan år 2000, och när det 2001 byggdes en vägspärr vid byns enda utfart till resten av Västbanken isolerades vi totalt, säger Ahmad. Isoleringen har haft en oerhörd inverkan på människors vardagsliv och på den lokala ekonomin. Folk kunde inte ta sig till sina jobb i Nablus eller Israel, vatten och varuleveranser försenades flera dagar eller stoppades helt, likaså sjukhustransporter. Detta kombinerat med de direkta militära angreppen, vanligtvis på natten, och de massarresteringar som följde åren efter andra intifadan krossade alla förutsättningar för byn att utvecklas. 110 personer från byn sitter fortfarande i israeliskt fängelse av ”säkerhetsskäl” och runt 20 personer dödades i stridigheterna.
Resultatet av belägringen och av bosättarexpansionen på bergen ovanför är slående. Arbetslösheten är runt 50 %, och väldigt få får idag arbetstillstånd för att arbeta i Israel, vilket ironiskt nog varit en väsentlig del av inkomsten för Beit Furiks invånare. Sophanteringen innebär att köra ut alla sopor i Jordandalen och bränna dem, då det inte existerar någon organiserad sophantering på Västbanken. Tillgången till vatten följer samma oorganiserade mönster: då det inte existerar någon centraliserad vattentillförsel samlar byn regnvatten på vintern för att klara de heta sommarmånaderna, vilket oftast inte räcker till. Tillförseln av el kan man förvisso lita på då byn är uppkopplad mot det israeliska elnätet, men priset är mer än dubbelt så högt som det pris bosättarna betalar enligt Ahmad. Tillgången till land att bruka är kraftigt reducerad, ca 500 hektar av den jordbruksmark som byns invånare brukade använda är nu absorberad av bosättningarna runt Beit Furik.
Men förutom det strukturella förtryck som ockupationen tvingar fram så skapas också andra, mindre förutsägbara men minst lika tragiska effekter. Ahmad berättar om det flertalet unga män från trakten som i ren frustration svalde stoltheten och tog ett jobb på en närliggande israelisk bosättning. Ett förnedrande och illa betalt arbete. Men de fick åtminstone betalt.
Vi blickar framåt, mot framtiden och lösningarna. Ahmad erkänner att en konsekvens av de minskade rörelserestriktionerna runt Nablus tillfälligt gett lite syre åt drömmarna om förändring hos befolkningen. Samtidigt säger hans kroppsspråk att tilltron till ockupationsmaktens välvilja är minst sagt begränsad; han har varit med om tillfälliga förbättringar förr som följdes av nytt kontrollförtryck. Dessutom erbjuder möjligheten att mindre obehindrat kunna flytta sig från A till B en klen tröst i ockupationens kompakta förtryck. Ahmad avslutar: - Alla palestinier är oerhört trötta på ockupationen, men vi måste försöka undvika att tröttheten skapar frustration. Nu vill vi bara sakta försöka bygga upp en ekonomi vi kan leva på.
Frågan är bara hur. Det är uppenbart att i Ahmads framtidsvision är ett ökat motstånd mot ockupationsmakten inte en viktig ingrediens. Men man kan inte låta bli att fråga sig om det kanske är lättare för Ahmed som sitter i det luftiga och nyrenoverade kommunhuset i Beit Furik att prata om reformer och förhandlingar än det är för de flyktingar som bor i det trånga flyktinglägret bara några kilometer bort. Där pratas det fortfarande om den tredje intifadan som den enda ofrånkomliga utvägen ur ockupationen. Utveckling genom anpassningar och reformer eller ökat motstånd? Svaret på den frågan blir olika beroende på vem man frågar, men alla palestinier är rörande överens om att ockupationen väldigt effektivt sätter käppar i hjulen för alla försök till ekonomisk utveckling.
torsdag 3 september 2009
Kvotera innebär att ifrågasätta maktstrukturen
torsdag 27 augusti 2009
Ett förbjudet hus på Västbanken
Fredag förmiddag i slutet av augusti. Det är varmt, solen steker och det är nästan ingen vind att tala om. Det är dagen innan Ramadan börjar så det ovanligt heta vädret kommer snart att påverka den muslimska befolkningens vardag som från och med imorgon varken får dricka eller äta medan solen är uppe under en månad. Men det är också några timmar innan sabbaten, Shabbat, som infaller varje fredagskväll till lördagskväll och det är egentligen därför som vi följeslagare, likt de flesta fredagar och lördagar, stannar kvar i Yanoun. Många bosättare kör inte bil på sabbaten utan tar istället promenader för att hälsa på andra bosättningar i området runt Nablus och korsar ofta palestinska byar på vägen. Eller tar helt enkelt bara en promenad genom de vackra men torrlagda olivlundarna på bergssluttningarna längs Jordandalen. Ibland stannar de vid Yanouns vattenkälla för att svalka sig mot värmen och låta hundarna dricka. Och de är alltid beväpnade.
Jag tar min bok, Shantaram av Gregory David Roberts, och går för att leta upp ett olivträd i en dal som ligger i anslutning till byn där jag kan sitta i skuggan och läsa. Och där jag kan observera. För bara några hundra meter framför mig där jag sitter ligger flera byggnader uppe på höjden; några påbyggda husvagnar, ett enkelt plåtskjul, några enkla stålkonstruktioner och ett växthus. På ett av de husliknande byggnaderna framför mig byggs just nu en ny utbyggnad, vilket kommer göra huset dubbelt så stort. En man rör sig sakta i värmen, lyfter upp brädor på en stege. Han spikar på ett nytt tak och hammarslagen ekar högt genom luften. Han är klädd i säckiga beiga kläder och bär en sjal på huvudet i skydd för solen. Det är en högst verklig man, till synes i min egen ålder, som arbetar metodiskt framför mig men han känns ändå skrämmande overklig. Overklig för att han olagligt spikar på ett olagligt hus på olaglig mark; i själva verket är mannen själv olaglig bara genom att befinna sig på kullen framför mig. Han gör just nu, samtidigt som jag noggrant iakttar honom, ett hus som inte skall få finnas dubbelt så stort. Men mannen och byggnaderna känns också overkliga i relation till allt storpolitiskt prat om frysningar av bosättningar, två-stats lösningar och toppdiplomatiska anklagelser om antisemitism. Vad skulle det bli för reaktioner om jag gick fram till mannen i de säckiga byxorna och bad honom sluta spika på det förbjudna huset?
Märker att jag tappat intresset för boken. Den undre världen i Bombay som beskrivs i boken känns mindre lockande i sammanhanget. Att befinna sig på det ockuperade Västbanken innehåller så mycket komplexitet: det som inte får finnas finns, och det man säger man skall göra, det gör man inte. Jag tar en sista titt på den arbetande mannen på andra sidan dalen, den del av berget varken jag eller invånarna från Yanoun får gå till fast det alltid tillhört familjerna från byn. Där de i generationer har vallat sina får. Mannen jobbar obemärkt vidare på att fördubbla storleken på sitt förbjudna hus. Och jag tar min bok och går tillbaks till vårt hus för att vila en stund inne i svalkan. Till och med i skuggan av olivträdet är det för varmt nu.
fredag 21 augusti 2009
Palestinsk ironi
Tidigare på dagen besökte vi flyktinglägret Balata i Nablus som med sina 23,000 invånare på mindre än två kvadratkilometer är känt, eller snarare ökänt, för sin trångboddhet men också för sitt starka motstånd mot den israeliska ockupationen. I Balata träffade vi Mohammed Issa som jobbar som volontär för Happy Childhood Club, en organisation som till strukturen liknar en svensk fritidsgård, med schemalagda sång och danslektioner för barnen i Balata. I den sociala utsatthet som ett boende i Balata lätt kan innebära är Mohammeds insatser livsviktiga för barnen som växer upp där och det kan Mohammed intyga – han är själv född och uppvuxen i Balata. När vi pratar om det elände som följde efter den andra intifadan år 2000, med dödskjutningar, dagliga gatustrider och husrivningar frågar Mohammed oss skrattande om vi vill ha en kopp te, och lägger till: -Även om det kan innebära livsfara! Mohammed förklarar att det finns en historia i Balata om hur en pojke blev skjuten av en israelisk soldat på ett tak medan han kokade en kanna te. Den israeliska armén rättfärdigade det senare med att de trodde att pojken tillverkade en bomb. Om historien är sann eller falsk verkar inte höra till det väsentliga, det är uppenbart att det är den skruvade ironin som är den drivande poängen. Därför anses det i Balata livsfarligt att blanda vatten, te och socker.
Senare på eftermiddagen sitter vi i trädgården utanför huset hos familjen Soufan i utkanten av byn Burin, söder om Nablus. I solnedgången under vinrankorna pratar vi om familjen Soufans problematiska situation och tittar ut över Jordandalen. Kvällsbrisen svalkar behagligt efter den heta sommardagen. Familjen Soufans hus ligger väldigt nära vägen in till bosättningen Yizhar, och deras mark är kraftigt avskuren av vägar reserverade för bosättare och nya husbyggen uppe på bosättningen. Fru Soufan, en dam på runt 60 år med ett vackert väderbitet ansikte, säger med ett leende till oss: - Snart skall vi vara glada om vi kan öppna dörren och lämna huset, och refererar till alla de rörelserestriktioner familjen tvingas leva med. Det är lite svårt att vänja sig vid att alla runt bordet skrattar högt åt fru Soufans skämt, och som svensk är det fortfarande lätt att sätta skrattet i halsen. Det tar ett tag att anpassa sig till den bittra palestinska ironin, som verkar vara livsviktig för att klara de vardagliga hinder som en vanlig dag för en vanlig jordbruksfamilj på Västbanken innebär. Ett sätt att orka. Det finns inte många sätt att ventilera den frustration som är en konsekvens av ockupationens ständiga närvaro, men för Mohammed och för familjerna Jemal och Soufan finns alltid skrattet och skämtet tillgängligt för att tillfälligt lätta på trycket. Den israeliska ockupationsmakten kan beröva det palestinska folket på de flesta friheter, men friheten att skratta är tydligen inte en av dem.
måndag 17 augusti 2009
IDF kommer till byn
Igår kom den israeliska militären på besök i Yanoun. En humvee med 6 soldater och en vit jeep med ytterligare två militärer och en civilklädd man kom för att ta bilder på byggnader och inspektera husen. Till en början försvann alla Yanouns invånare inomhus, men efter en stund kom byns borgmästare Rashed ut för att försiktigt närma sig militärerna, efter att beordrat alla byns barn att hålla sig inne i husen. IDFs förklaring var att man ville kartlägga om nya byggnader hade byggts eller om de existerande byggnaderna låg innanför de tillåtna gränserna. Soldaterna såg alla väldigt unga ut, runt 18 år är min gissning, och en av dem frågade mig vad vi gjorde här och jag berättade om programmet, och att vi skall vara här i tre månader. Han svarade, till synes helt allvarligt och uppriktigt: - Jag hoppas ni får en trevlig semester i det heliga landet. Det är förmodligen talande för hur den unga israeliska befolkningen ser på de ockuperade områdena; ett landområde med ett visst värde, utan att nödvändigtvis reflektera över frågans känslighet eller komplexitet.
DN1, DN2, DN3, DN4, AB, SvD
lördag 15 augusti 2009
Att leva med bosättare
tisdag 11 augusti 2009
I Yanoun, på Västbanken
Från mitt fönster kan jag se 3 av de 5 utposter som omringar Yanoun, och den närmaste är bara 400 meter bort. Det har varit ovanligt mycket aktivitet på de flesta bosättningar och utposter, vilket är utbyggnader av de etablerade bosättningarna, den senaste tiden och flera av utposterna har utökat sin mark ner i dalen. Det är inte heller ovanligt att bosättare kommer ner till de palestinska byarna.
I fredags träffade vi 16 stycken bosättare när vi besökte ett mindre palestinskt herdesamhälle i Jordandalen, Khirbet Tana. Bosättarna kommer enligt byborna ofta dit och badar i vattenkällan som palestinierna använder till dricksvatten, både för dem själva och djuren och hotar samtidigt invånarna i byn. Khirbet Tana totalförstördes nästan totalt av den israeliska armén och bosättare 2005 så invånarna störs mycket av besöken. I september förra året mördades en 17 årig herde i området. Att bosättarna valde att stanna och bada fast vi var där är både ovanligt och förvånande. Vi och palestiniern som hjälpte oss, en representant från municipalityn i Beit Furik, pratade med dem i omgångar och vi fick tillfälle att ta mycket bilder. Stämningen var spänd men blev aldrig hotfull, trots att några av bosättarna bar vapen.
torsdag 11 juni 2009
Vad kostar en sjuk människa?
tisdag 9 juni 2009
(Med)borgaren vann (inte)
söndag 7 juni 2009
Rösta mot fascism och rasism
torsdag 4 juni 2009
Vad betyder en röst på högern?
1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1927: Nej till folkskolereform.
1931: Nej till sjukkassan.
1933: Nej till beredskapsarbete.
1934: Nej till a–kassa.
1935: Nej till höjda folkpensioner.
1938: Nej till två veckors semester.
1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
1946: Nej till fria skolmåltider.
1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
1947: Nej till allmänna barnbidrag.
1951: Nej till tre veckors semester.
1953: Nej till fri sjukvård.
1959: Nej till ATP.
1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
1963: Nej till fyra veckors semester.
1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.
1976: Nej till femte semesterveckan.
1983: Nej till löntagarfonderna.
1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU. EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.
2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom just moderaterna.
2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
2006: Nej till gröna jobb.
2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
2006: Nej till höjd a- kassa.
2006: Ja till sänkt a-kassa.
2006: Nej till höjd sjukersättning.
2007: Ja till sänkt sjukersättning.
2008: Ja till FRA-lagen
2009: Ja till IPRED-lagen
onsdag 3 juni 2009
Logisk lapsus i jämställdhetsdebatten
Grunden till Hedéns logiska lapsus framträder när man läser resten av artikeln. Där presenterar Per Hedén en svårt konservativ och idylliserad, biologistisk och heteronormativ bild av samhällets utseendefixering: ”Orsaken till vårt intresse för utseende är kopplad till den mänskliga artens fortbestånd, där attraktionskraften mellan mannen och kvinnan är fundamental.” Lösningen tillhandahålls på Per Hedéns privata Akademikliniken: ”Plastikkirurgiska ingrepp skapar inte komplex utan hjälper snarare människor att bli av med dem och ger dem därmed en bättre livskvalitet.”
tisdag 2 juni 2009
Whats hot, and whats not
Ett alternativ i EU-valet
Det är inte vänsterpartiet som hittat på att varannan svensk skall förmås plöja in sina besparingar och framtida inkomster i bostadslån i den fromma förhoppningen om att fastighetsvärdena – den här gången – kommer stiga för alltid.
Det är inte vänsterpartiet som tänkt ut den geniala – verkligen geniala – idén att knyta värdet av löntagarnas framtida pensioner till börsutvecklingen och göda en ännu större spekulationsbubbla med våra pensionspengar.
Det är inte vänsterpartiet som drar runt i Stockholms förorter med den svenska motsvarigheten till subprimebolag och försöker lura igenom bostadsrättsombildningar.
Tvärtom. Vänstpartiet är det ENDA svenska parti som konsekvent har röstat NEJ till den sadomasochistiska flumbubbla som övriga partier i sin oändliga upplysthet varit övertygade om skulle hålla samman den här gången, eftersom en klase ekonomer med tveksamma trackrecords men trovärdiga kostymer lovade att allt blir baaara bra om vi gör såhär."
söndag 31 maj 2009
Tvångstolerans
torsdag 28 maj 2009
EU-valet och miljön
"Det Fjellner (nr 3 på Ms lista, min anmärkning) säger är att vi skall vänta på att människor skall dö innan vi gör något"
DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB