Maktens logik

I det medialandskap där förnedring, förnekelse och dubbelspråk blivit det normala är det enkelt att gå vilse och tro på den maktdefinierande strukturens uppdiktade semi-propaganda och halvsanningar. Det kan kännas tröstlöst att sålla ut verkligheten i den gigantiska flodvåg av välregisserade och pr-trimmade informationsflöden som säljs som fakta. Men en sak kan iallafall vara viktig att hålla fast vid: även om media paketeras annorlunda och mer hårdnackat idag så är mycket av retoriken gammal och återanvänd. Till exempel har begreppet terrorism alltsedan det som begrepp uppfanns alltid rättfärdigat medlen. Eller snarare: det uppfanns för att rättfärdiga medlen. Nir Rosen skriver i The Guardian angående det senaste massmordet i Gaza och hur de som definierar makten kan, genom att vrida på begreppen, försvara ett folkmord som i realiteten självklart är ett fasansfullt brott mot mänskligheten:

"Terrorism is a normative term and not a descriptive concept. An empty word that means everything and nothing, it is used to describe what the Other does, not what we do. The powerful – whether Israel, America, Russia or China – will always describe their victims' struggle as terrorism, but the destruction of Chechnya, the ethnic cleansing of Palestine, the slow slaughter of the remaining Palestinians, the American occupation of Iraq and Afghanistan – with the tens of thousands of civilians it has killed … these will never earn the title of terrorism, though civilians were the target and terrorising them was the purpose.

Counterinsurgency, now popular again among in the Pentagon, is another way of saying the suppression of national liberation struggles. Terror and intimidation are as essential to it as is winning hearts and minds.

Normative rules are determined by power relations. Those with power determine what is legal and illegal. They besiege the weak in legal prohibitions to prevent the weak from resisting. For the weak to resist is illegal by definition. Concepts like terrorism are invented and used normatively as if a neutral court had produced them, instead of the oppressors. The danger in this excessive use of legality actually undermines legality, diminishing the credibility of international institutions such as the United Nations. It becomes apparent that the powerful, those who make the rules, insist on legality merely to preserve the power relations that serve them or to maintain their occupation and colonialism."

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2, Schlaug, Anna Wester

Medmänsklighet

Fredrick Federley träffar förmodligen rättare än han tror i sitt försvar för de israeliska massmorden i Gaza på Newsmill. Avhumanisering. Det är precis det som krävs för att försvara den kakafoni av slakt och förnedring vi nu bevittnar (min fetstil):

"Men hundratals skadade och dödade får det också min mage att mullra. Men varför så många skadade och dödade? Är det för att israelisk trupp är synnerlig en dåliga på att träffa? Nej tvärtom och det vet de mördande hundarna som sänder sina missiler från Gazaremsan. Därför placerar de sig alltid i civila områden."

Genom att degradera invånarna i Gaza till något annat än människor försöker Federley lösa hela problemet med medmänsklighet och empati för ett folk rent semantiskt: de är helt enkelt inte människor som mördas. En absurd retorisk kullerbytta för att rättfärdiga en av vår tids största katastrofer skapad av människan.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, Esbati

Att rättfärdiga slakt

När gick vi egentligen över gränsen? Över den gräns där ett försvarslöst, statslöst folk kan slaktas av ett av världens modernaste och mest högteknologiska arméer samtidigt som vi försöker rättfärdiga det.

Ett folk som förnedrats, förödmjukats, torterats och trakasserats kontinuerligt och i ökad takt i 60 år. Ett folk som lever utan stat, utan officiellt erkänd mark att bo på, utan möjlighet till att resa och utan möjligheter till dialog med omvärlden. Men framförallt: ett folk som försöker leva utan el, utan vatten, utan fungerande sjukvård och utbildningen och den senaste tiden: utan mat.

Sen har vi det här med proportioner. Att jämföra. Att statistiskt jämföra blir en lek med kalla siffror men berättar ändå en historia på grund av dess totala ojämlikhet. En på fyra. Israeliska dödsfall på palestinska dödsfall. Ett på sju. När det gäller barn. För varje dödat israeliskt barn går det 7 dödade palestinska barn. Att sedan jämföra andra mått känns meningslöst men de visar alla samma absurditet: BNP, utbildningsnivå, sjukvård, vattentillgång, militära utgifter. Listan kan göras hur lång som helst men visar till slut ändå bara samma sak. Att palestinierna lever på en ynka fraktion av vad israelerna gör. Att palestinierna lever på samma nivå som många utvecklingsländer.

Men nu skall det betalas tillbaks för raketskjutningar över gränsen. För att man inte klarar att hålla ordning och reda i de egna leden. För att man skall visa att man KAN. Det är en tragisk, sorglig och otroligt ledsam utveckling. Att omvärlden tittar på när ett folk slaktas framför våra ögon utan att ingripa; tvärtom ger det sitt stöd, både politiskt och ekonomiskt. Men som människa, västlänning och i slutändan svensk är det också otroligt ledsamt att vi försöker rättfärdiga detta absurda. Att vi försöker rättfärdiga en etnisk rensning, och försöker anpassa ockupationens dynamik till något logiskt. När gick vi egentligen över gränsen att vi tillät oss behandla andra människor så förnedrande?

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1, AB2

Gott nytt år alla sjukskrivna

Från årsskiftet skärps kraven på långtidssjukskrivna. Redan efter 180 dagar skall alla sjukskrivna som det heter "prövas mot den reguljära arbetsmarknaden". Det handlar om ca 75,000 personer. Om man då inte kan gå tillbaks till sin gamla arbetsplats men om det bedöms att man kan arbeta med annat har man inte längre rätt till sjukpenning. Efter ett s.k. överlämningsmöte förs man över till Arbetsförmedlingen. Försäkringskassan står för bedömningen. Vad som menas med "annat" är inte klart definierat. Men man kan nog vara ense om att de flesta, även sjukskrivna, skulle kunna jobba med "något". I praktiken betyder det att det till arbetsgivaren överförs en betydande maktposition. Makt som innebär att man kan slingra sig runt arbetsrätten. 

Idag beskriver arbetsrättsjuristen Åsa Erlandsson i DN (ej ännu publicerad) ännu en konsekvens av de nya reglerna kring sjukskrivningen. För om man efter 180 dagar uppmanas av Försäkringskassan att leta andra jobb betyder det i praktiken att Försäkringskassan anser att man inte kan göra något jobb på den nuvarande arbetsplatsen. Det ger i sin tur arbetsgivaren ett argument för uppsägning. Som Åsa Erlandsson säger:

"De arbetsgivare som vill säga upp personal får indirekt hjälp av Försäkringskassan"

Den nya sjukskrivningslagen är en öppen ideologisk strategi i arbetslinjens tecken. Den borgerliga regeringen hymlar inte med den nya lagens konsekvenser, tvärtom. Men dessutom ter det sig högst osannolikt att de konsekvenser som Åsa Erlandsson nu lyfter fram inte skulle ha uppmärksammats i någon av de förarbeten, studier eller arbetsgrupper som föranlett det praktiska genomförandet av lagen. Men en maktförskjutning från arbetstagare till arbetsgivare är förmodligen något som alliansen rent ideologiskt kan leva med. 

Intressant: Idag kom flygräderna mot Gaza. Den upptrissade Israeliska hökretoriken blev verklighet och världen står bredvid och tittar på när ett illegalt ockuperat landområde bombas sönder. Ett område som redan kan uppfattas som ett koncentrationsläger pga av omvärldens och Israels blockader av basförnödenheter. 

Rättigheter blev extrema

Åsa Linderborg knyter ihop den borgeliga säcken i Aftonbladet och reflekterar välbehövligt över den senaste tidens obehagliga utveckling med "extremism"-jakt. 2008, året när fackliga rättigheter, demonstrationsrätt och yttrandefrihet blev uttryck för något extremt. En sakta nermontering av demokratin:

"Sedan en tid är demokratin utsatt för systematiska övergrepp från både polis, politiker och arbetsgivare. Till och med klasskamp inom ramen för arbetslagstiftningen stämplas som ”extremism”. Fackföreningsledare avskedas, i Malmö går polisen lös med pepparsprej mot strejkvakter och nyligen dömdes 26 syndikalister för störande av allmän ordning efter en korrekt hanterad blockad. Malmö, Salem och Vaxholm hänger ihop. Borgarna vet att Salemdemonstrationen – som med några undantag samlade antirasister som fredligt ville manifestera idén om alla människors lika värde – bara är en smekning av de konflikter en kapitalism i kris kan föda. Det är därför regeringen nu ”ska ta i med krafttag mot all extremism” och gläds med Laval-domen som sätter kniven i den svenska strejkrätten."

Vilka hör hemma i Rosengård?

Förutom att nästan all nyhetsbevakning av händelserna i Rosengård är banal, fördomsfull och allmänt konsekvensbaserad (antalet brinnande bilar är tydligen mycket viktigare än orsakerna till varför de brinner) så lyckas nu även polisen vara duktigt fördomsfull. I dagens Metro (bara som pdf) kommenterar polisinspektören Andy Roberts:

"En del ser ut att höra hemma här, men andra ser ut att vara från den autonoma miljön"

Vad menas med "ser ut att höra hemma här"? 

Obehagliga orsaker

Stefan Jonsson har definitivt en poäng när han i DN frågar sig varför det är tabu bland svenska ekonomijournalisterna att konstruktivt undersöka orsaken till den pågående ekonomiska krisen. De svenska journalisterna koncentrerar sig istället uteslutande på de privatekonomiska konsekvenserna (kommer du ha råd att köpa lika många julklappar, vad händer med bolåneräntan). Antagligen är orsakerna minerat område. Det är känsligt att prata om strukturella orsakssamband, speciellt när man unisont hyllat den nu kraschande mainstreamideologin - nyliberalismen.

Men man behöver inte vara marxist (om man nu skulle tycka det är känsligt) för att erkänna att åtminstone en del av Marx idéer har visat sig ha en hög förklaringsgrad. Man behöver inte vara revolutionär eller kommunist heller. Det enda man gör är att man pratar om orsakerna. Inget annat. 

God trygg jul, från Fredrik

Vi befinner oss mitt i en brinnande ekonomiska kris; inte bara finansiell utan realekonomisk. Nästan 10% arbetslöshet nästa år. Vi har inte sett något liknande sedan 30 talet och konsekvenserna av den krisen vet vi alla: fascism och ett nytt krig. Ett samhälle som sätts i gungning med många människor på kanten av tillvaron skapar osäkerhet och social misär. Effekterna kan bli katastrofala, inte bara för individen utan för samhället som sådant.

Samtidigt befinner sig mänskligheten i ett parallellt ekologiskt kristillstånd. Vi lever över våra naturliga tillgångar och ökningen av koldioxidkoncentrationen är bara ett symptom på en och samma sjukdom: överutnyttjande av resurser. Men effekterna är katastrofala. Man räknar med hundratals miljoner klimatflyktingar inom 40 år. 

Samtidigt håller Sveriges statsminister jultal i Stockholm. Och väljer att prata om "trygghetspaketet". Man måste kunna känna sig trygg, tycker Fredrik Reinfeldt, därför vill han ge alla svenskar ett paket med trygghet i. Så, i dessa tider skall det satsas på mer poliser och skärpta straff. Hårdare tag helt enkelt. Tack, tack för det paketet Fredrik. Undrar bara om det är någon som känner sig tryggare?

"Vi mördar och ockuperar för världsfreden"

”En avskedskyss, din hund. Det här får du från änkorna, de föräldralösa barnen och dem som har dödats i Irak” ropade den irakiske journalisten Muntadar al-Zaidi när han kastade sina båda skor mot president George Bush. Den avgående Bush var i Bagdad för att manifestera för USA:s ockupation (nu med ca 150 000 soldater) och visa stöd för den irakiska marionettregeringen, rapporterar Yelah, DN, SVD1 och SVD2.

Bush säger sig dock inte ha blivit besvärad av skokastningen utan försöker skämta bort det: ”Det är tecken på ett fritt samhälle” (sic!) Bush påstår också att ockupationen är nödvändig för USA:s säkerhet, för Iraks hopp och för världsfreden. Det är konstigt att han inte fått fler saker kastade mot sig.

Journalisten al-Zaidi fick en bruten arm, några brutna revben och ett sår vid ögat. Han riskerar också fängelse (sitter nu fängslad) för den vackra symbolhandlingen. Klippet finns här. Ett Facebook-upprop för al-Zaidi någon? Enligt Aftonbladet har många uttalat sitt stöd för al-Zaidi. Jinge föreslår på sin blogg att man ska skicka skor till Vita huset. En utmärkt idé.

Ecuadors skuld illegitim

Hoppfullt att se att Ecuador drar in återbetalningen av utlandsskulden. Skulden bör ses som illegitim eftersom den härstammar från tidigare korrupta regeringar, menade president Correa i fredags. Jag håller med. Det är de rika länderna som måste ta på sig ansvaret för den oansvariga utlåningen till korrumperade regeringar som medborgare i fattiga länder får betala.

The Guardian och The Indypendent för mer.

Rasism i praktiken

Råkade igår gå förbi LO-borgen där sd:s Jimmie Åkesson stod utanför och talade. Det var en isande och kall upplevelse, och inte bara pga det ruttna vädret. För det första kan man undra om valet av plats för gatutalet, men förmodligen vill de på ett krystat sätt markera samhörighet med arbetarrörelsen. Något lyckas de med; det kändes uppgivet och tragiskt att se Jimmie tala framför August Palm-statyn. Det "nya" Sverige, på ett obehagligt vis.

Men Jimmie var jättenöjd, även om åskådarantalet inte var mer än ca 15 personer. Alla var män mellan 20 och 30 och de flesta verkade känna varandra sedan förut. Alla var propert klädda, men med en avslappnad stil. Speciellt Jimmie själv. Han såg alldagligt uppklädd ut i sina moderna glasögon med utmärkande plastbågar. Men som sagt: Jimmie såg nöjd ut och han har väl sina orsaker till att vara det, speciellt igår när senaste opinionsmätningen visade att sd skulle fått 4.5% och således nått riksdagsnivå.

Men det var faktiskt inte det Jimmie i första hand pratade sig varm om. Det som verkligen fick igång Jimmie var att den politiska retoriken runt invandringen och invandrare hade utvecklats så positivt. För som Jimmie sa: nu pratar ju moderaterna snart som vi. Det är ingen större skillnad. Retoriken är anammad, nu gäller det bara att genomföra politiken i praktiken. Och där kommer Jimmie med sitt sd in i bilden om mindre än 2 år. Så nära är vi, att få ett rasistiskt parti i Sveriges riksdag. Och Jimmie tackar moderaterna, helt öppet framför LO-borgen. Samtidigt fortsätter etablissemanget att kratta manegen för sd med en totalt icke-konstruktiv men rabiat kritik av oppositionen. Kanske skulle det vara mer givande att samarbeta över gränserna? Inte konstigt att Jimmie ser så nöjd ut.

Överraskad någon?

Fiffigt sätt att spara pengar. Synd bara att man sparar på fel människor. På dagens DN Debatt visar TCO:s ordförande Sture Nordh att a-kasseavgiften fortsätter att öka i takt med att fler blir arbetslösa. Borde man inte kunna dra åt svångremmen på de som har gott om pengar istället? Men så är det ju också den borgerliga alliansen som ligger bakom. Överraskad någon?

Människans återkomst

Att slå på den stora trumman och basunera ut nyliberalismens död känns något förhastat. Tyvärr, känns korrekt att tillägga. Men dess förespråkare är kända för en stark och övertygande överlevnadsinstinkt, och nyliberalisternas obehindrade framfart har skapat ett spårberoende. Det spåret går fortfarande åt samma håll. Över 30 års formering av samhället och dess individer med karriärer och stoltheter på spel raderas inte ut utan kamp.

Frågan blir istället: vad är orsaken till denna kamp, förutom att rädda ansiktet på en hel radda nyliberaler? För det är ingen nobel orsak på något vis. Finns det något att överhuvudtaget rädda, utifrån samhällets och individens synpunkt? Är det inte mer fruktsamt att rasera hela bygget och börja på nytt, istället för att försöka laga väggar som rämnar och tak som faller in? Troligtvis, är mitt enkla och kanske naiva svar. För mycket av det nyliberalistiska fundamentet har visat sig direkt felaktigt; exempelvis minskade inte obehindrad ekonomisk tillväxt i sig (som i sin tur skulle bero på avreglerade marknader) fattigdomen. Det sipprade aldrig ner. Tvärtom, det mesta stannade på toppen, och gapet blev större mellan de som har och de som inte har.

Göran Rosenberg beskriver svepande nyliberalismens uppgång och fall idag i DN. Det är ingen iögonfallande analys men den fyller ändå en funktion då den publiceras i den liberala gammelmedians stolta hemvist. Det skall inte underskattas. Rosenberg pratar om samhällets återkomst men kanske är det förhoppningsvis mer än så. Kanske är det människans återkomst. Den mänskliga individen som blev lovad så mycket från nyliberalt håll men istället knappt fick plats i det nya smarta samhällsbygget. För är det något som verkligen har fått sig en ordentlig smäll så är det den nyliberala människosynen; humanismen som från början var en grundstomme i den gammelliberala samhällssynen. Förhoppningsvis får nu människan plats igen. Men som sagt, innan dess blir det nog en kamp ändå.

Och hungern ökade

Idag meddelade FAO, FNs livsmedels- och jordbruksorgan, att ytterligare 40 miljoner människor nu hungrar, det totala antalet undernärda människor globalt blir därmed 963 miljoner, jämfört med 923 miljoner förra året. Siffran kan stiga ännu mer till följd av den pågående ekonomiska krisen, varnar FAO.

I morgon, 10 december, firas människorättsdagen världen över. Extra mycket då det i år är 60 år sedan FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna lades fram av generalförsamlingen. Extra mycket då generalförsamlingen i morgon kommer att anta ett tilläggsprotokoll till konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna så att människor kan kräva sina rättigheter i internationell domstol. Ett viktigt verktyg, ett komplement till strukturella förändringar. Om en stat fälls för kränkningar av rätten till mat och vatten, borde det ge eko. Och denna klagomekanism har ju länge funnits till konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna, så det är på tiden.

Men först behövs det att 10 stater ratificerar för att det ska börja gälla. Tyvärr känns det som att den svenska regeringen inte kommer att vara snabbast här, då det här med sociala och ekonomiska rättigheter inte är deras hjärtefrågor precis. Surprise me Alliansen...

Bloggat: Röda Malmö

Polisen i Salem JO-anmäls

Stockholms Fria skriver idag att Journalisten Ülkü Holago (också tidigare känd för att ha en rak rygg när hon som ensam journalist kritiserade en sjukt rasistisk artikel av rikskrimchefen Therese Mattsson (se sid 6)) JO-anmäler polisen för deras ingripande vid Salemdemonstrationen i lördags. Främst är artikeln en nyanserad beskrivning av händelserna från någon som var där och som har också har tillgång till medier. Yelah har också skrivit om polisens våld och kränkning av demonstrationsrätten. Liksom Roya.

Formulera innehållet

Erik Berg reflekterar över det rödgröna samarbetet och menar att man inte skall bli deprimerad över att skalet (partipolitiken) kan ses som rörigt:

"Så, fokusera på att bygga upp det utomparlamentariska trycket. Partierna är - som sagt - bara slutsteget i politiken. Det är fack och folkrörelser, hyresgästföreningar och miljöorganisationer, pensionärsorganisationer och studentförbund som utgör basen. Sätt fart på idédebatten för ett progressivare Sverige, formulera krav... se till att fylla det identitetsförvirrade rödgröna skalet med rätt innehåll."

Tänk om vänster inte är något negativt?

Så kom det väntande utspelet om vänsterpakten. Till vilket pris är frågan. Ohly fick kompromissa där flera sakfrågor fick sig en smäll. Olyckligt men strategiskt.

Den intressanta iakttagelsen är hur fel i tiden många av reaktionerna på samarbetet ligger. DN viftar med "vänsterspöket". SvD känns mest dammiga och frustrerade och målar upp en i deras uppfattning galen värld där Ohly är statsråd. Jan Björklund börjar hota med k-ordet. Reinfeldt nöjer sig med att fundera runt hur vänster pakten kommer bli. Som om att det är en sjuk väg att gå. Som att vänsterstigen är en obskyr förtrollad stig i en hemsk saga som leder till den onda häxans slott.

Alla verkar har missat att begreppet vänster inte är ett skällsord. Att hata-vänster-propagandans era känns passé. Att v är tredje största parti. Större än fp. Nästan dubbelt så stort som c. Nu gäller det egentligen bara att förvalta opinionsläget och inte lyssna på ihålig och vettskrämd mobbing-propaganda.

Gradering av hat

Bara en fragmentarisk notering angående det kontextuella politiska etablissemang som krävs för att extremflyglarna skall få näring och brisera vilket vi sett bevis på den senaste veckan med upptrissad stämning på 30 november, syndikalist-mordförsöket och Cyklopenbranden. Att det krävs en smygande urvattning av rasismens retorik från "etablerade" och "rumsrena" grupperingar som i förlängningen rättfärdigar rasismens själva existens.

Som sagt, bara ett fragment som visar på riktningen. Men ändå. På sin blogg skriver Timbro/Svenskt Näringsliv/Den Nya Välfärd-medarbetaren Fredrik Segerfeldt om att sd-väljarna härstammar från arbetarrörelsen, och driver samtidigt tesen att vänstern skall beskyllas för Sverigedemokraternas uppgång, vilket är iögonfallande i sig. Men mer intressant är en av Fredrik Segerfeldts kommentarer till samma inlägg där han kommenterar "sd-hatare":

"Fredrik Segerfeldt svarade 17 november 2008 klockan 09:38:
Jag är också en "rabiat sd-hatare", och en än mer rabiat v-hatare. Det är egentligen värre att Eva Björklund sitter i riskdagen, än att Jimmie Åkesson kanske kommer att göra det."

Det är en sak att inte hålla med, en annan att hata. Annars två intressanta påståenden i ett: 1) en etablerad liberal opinionsbildare hatar den parlamentariska vänstern 2) om han kunde välja skulle han föredra den öppet främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna framför vänsterpartiet i riksdagen

Börjar gränssnittet mellan de "rumsrena" borgeliga grupperingarna och de öppet icke-rumsrena sakta suddas ut? Dessutom börjar man undra om Per Gudmundson har rätt när han avslutar dagens okritiska allianshyllning i SvD: "Folk litar på borgerlig­heten igen."

Hur man skapar en reservarmé

Företrädare för Antirasistiska Akademin analyserar i dagens nummer av Arbetaren moderaternas svenskkontrakt. Ett kontrakt där vissa som invandrar avkrävs diverse löften om "viktiga svenska värderingar om bl.a. jämställdhet" (f.ö. undrar jag hur moderaterna tänker göra med de värderingar som ligger bakom misshandel och våldtäkt). ARA går dock lite längre i analysen än vad som tidigare gjorts. Ofta konstateras just att denna politik symboliskt delar befolkningen i ”svenskar” och ”invandrare” och att det leder till/är rasism. Få analyserar varför. ARA sätter skillnadsskapandet i ett sammanhang. Orsaken är enligt ARA kapitalets behov av en reservarbetskraft, ett B-lag, för att kunna spela ut arbetare mot varandra så att man kan stärka makten över arbetarna och deras organisationer.

Den rasistiska kriminalpolitiken

Det är roligt när de stora medierna uppmärksammar samhällskritiska inlägg i mindre medier. I dagens Aftonbladet refereras till min artikel om den fascistoida och rasistiska kriminalpolitiken i senaste numret av Mana. Man önskar dock att drakarna kunde skriva lite mer om sådant själva istället för att förvånas.

Äntligen några vettiga förslag

Josefin Brink (v), Nalin Pekgul (s), Esabelle Dingizian (mp) gör gemensam sak kring frågorna om föräldraförsäkringen och barnomsorgen på debattsajten Newsmill. DN skriver också om saken. De vill framförallt förbättra barnomsorgen och lagstadga krav på kommunerna att ordna barnomsorg på natten. Mycket bra förslag då ensamstående föräldrar som jobbar oregelbundna tider också ska ha rätt till kvalificerad barnomsorg. Även på kvällen, natten och helgen. I över hälften av Sveriges kommuner saknas detta i dagsläget.

De går också ut med att de vill kvotera föräldraförsäkringen. Det står tyvärr inget om hur mycket som de vill ska kvoteras åt varje förälder men själv så hoppas jag innerligt på en 50-50 delning.

Dubbeltänk

"Dubbeltänk betyder förmågan att hysa två motstridiga åsikter på samma gång och godta dem båda. Den intellektuelle partimedlemmen vet i vilken riktning hans minnen måste ändras; han vet därför att han lurar verkligheten, men genom att tillämpa dubbeltänk övertygar han sig även om att han inte gör våld på den"

Uttrycket härstammar från George Orwells roman 1984 som på ett dystopiskt sätt skildrar det slutgiltigt auktoritära och odemokratiska samhället. Dubbeltänk används där som ett redskap för att övertyga folket om att de politiska besluten är de rätta, när man inser att sanningen aldrig skulle kunna användas för att få reformer genomförda. Sanningen skulle vara för impopulär. 

Men dubbeltänksbegreppet används nu även flitigt inom den svenska politiken. Språket har skrivits om; ord har tappat sin betydelse. Moderaterna pratar om rättvisa och sänker skatten för höginkomsttagare. Gräsrotsrörelser är nu slipade PR-maskiner. Effektivt bistånd betyder mindre bistånd. Uttrycklig främlingsfientlighet såsom "svenskkontraktet" blir en integrationsfråga. Att sänka A-kassan betyder att man driver arbetslinjen, och vem vill inte ha ett arbete? Och det mest uppenbara exemplet är givetvis: moderaterna som det nya arbetarpartiet.

Men vad händer när ett begrepps egentliga innebörd gör sig påmind (oj, sänkt skatt för de som tjänar mest var visst inte rättvist)? Antingen får politiker retirera och se dumma ut. Eller så står man på sig och blir alltmer auktoritär (för det krävs en hel del energi att gömma sanningen). Frågan är hur demokratiskt det blir i längden. 

Normalisera det provocerande

Tällberg Foundation släpper idag en rapport om klimathotet och dess konsekvenser som de kallar "a provocation", en provokation. Det är en talande rubrik. För innehållet (som förkortat beskrivs på DN Debatt) är egentligen inte alls radikalt, det reflekterar bara klimatforskningens slutsatser: Att läget är väldigt allvarligt och att praktiskt taget INGET görs åt det. Med största sannolikhet betyder en 2 graders uppvärmning katastrof för väldigt många och för ekosystemet som sådant. Och mänskligheten är just nu på väg mot mer än så, om business-as-usual-linjen fortsätter att regera. Att koldioxidutsläppen har accelererat från att öka 1.3% årligen på 90-talet till hela 3.3% mellan 2000 och 2006 är fakta, inga värderingar. Men ändå uppfattas detta som otroligt provocerande. 

Så all heder till Tällberg Foundation och Stockholm Environmental Institute (SEI) och kristdemokraten Anders Wijkman som visar vägen för en progressiv klimatpolitik. Och för att de visar att politiken kommer inte att behöva vara progressiv för att progressivitet har ett värde i sig, utan för att den måste vara det. För vår överlevnads skull.

Samtidigt gör DNs ledarredaktion allt för att låta som att man brytt sig om klimatet och insett allvaret hela tiden. Det blir lite krystat, men bättre sent än aldrig. 

Bloggat: Arbetarens klimatblogg, Roya

Den amerikanska farsen en förebild för vissa

Sofia Nerbrand, Chefredaktören och vd för det liberala samhällsmagasinet Neo jämför i dagens SvD det svenska och det amerikanska valsystemen och kommer fram till att ”Den amerikanska demokratin fungerar väl. Folket bestämmer.” Att bara hälften röstar, att personkulten och smutskastningen är mycket viktigare än sakfrågorna och framförallt att den med mest pengar vinner, verkar inte vara något problem för en liberal som Nerbrand. Märkligt ändå.