Man får göra som man vill (valfrihet), ha vilka åsikter man vill och se ut som man vill, så länge man håller sig inom de rättsliga ramarna. Helt vanliga liberala utgångspunkter och förmodligen något fler än bara liberaler skulle skriva under på. Men lägg till att man också måste göra det på ett svenskt sätt, vilket är vad Moderaterna nu föreslår genom sitt "svenskkontrakt". Denna kombination blir tyvärr omöjlig; man kan inte vilja allt ovan i en och samma åsikt. Det blir lite som: du får göra som du vill, men bara på ett visst sätt. Det är alltså inte bara schizofrent, det är omöjligt. Den liberala bloggaren Dick Erixon skriver:
"om inte vi i Sverige värnar om svensk kultur, seder och värderingar är det ingen annan som gör det. Det betyder inte att svensk kultur är bättre än andra, men den är vår! Och den har lika stort berättigande här som varje annan kultur har på andra håll i världen. Just här, just i Sverige har det svenska företräde framför allt annat."
Erixon verkar mena att egentligen är det inget speciellt med svensk kultur, men det faktum att den är vår gör den speciell och därför har den företräde. Vad ingår i den definitionen? Att vår hud är vit (det är en ovanligt aggressiv fråga men det sluttande planet kräver den)? Att vi inte bär bhurka? Att vi alltid tar i hand?
Ett "svenskkontrakt" är tyvärr inget annat än rasism (ok, kalla det kulturrasism om du vill). Hur gärna man än vill att det inte skall vara det. Att föreslå ett "svenskkontrakt" betyder att man anammar SDs retorik och det är förmodligen en del av strategin: att närma sig SDs väljarbas till valet 2010. Tyvärr, pratet om ett sluttande plan är en underdrift, vi faller snabbt ner i rasismens djupa, mörka underjord.
I närheten av Bonn 1925
2 år sedan
11 kommentarer:
Du är ute på hal is.
Det finns en mängd saker som vi svenskar ser som just svenskt. Fira midsommar är en grej, IKEA är en annan. ABBA osv. För att få sanna svar om vad som är svenskt måste man träffa en svensk utomlands. För då försvinner nämligen den där "politiskt korrekta"-auran som hemma i Sverige betynger medelsvensson. För då kan man nämligen prata om allt svenskt utan att bli kallad för rasist.
Du har valt att ge ditt blogginlägg etiketten "rasism". Finner du det korrekt?
Jag kan nämna några grejer som jag finner väldigt osvenskt:
1) Gifta bort sina döttrar
2) Tvinga kvinnor att bära slöja
3) Hetsigt temperament
Finns flera saker som jag inte kan komma på just nu, men i det stora hela rör det sig om fanatiskt och kvinnoförnedrande syn.
Oj, oj, oj!
Nu känner jag att jag måste skriva ett par saker. Jag är en spansk medborgare som har bott i Sverige i 15 år. Jag vet inte om du har varit bekant med medborgarskapsfrågor tidigare men jag kan upplysa om att det enda det här testet gör är ge samma svar som en telefonist gjorde för 10 år sedan, inget nytt alltså. Testet är baserad på exakt samma regler som har funnits de senaste 10 åren och ger generell info om 5 frågor för den som ska söka medborgarskap. För att bli svensk medborgare måste man kunna ha pass eller liknande ID-handlingar, vara ostraffad och ha bott ett antal år i landet. Jag ser ingen rasism i det hur jag än försöker.
Fredrik, så lätt kommer man inte undan.
IKEA handlar av underleverantörer som använder barnarbetare och där kvinnorna får mindre än halva manslönen (starkt kvinnoförnedrande)
Nuförtiden hatar kidsen ABBA och älskar 50 cent som är rätt osvensk.
Min upplevelse av några svenska "traditioner"
Prata illa om invandrare (hör det dagligen)
Invandrare buntas ihop som om alla utlänningar var ett och samma pack. Vad har irakier och chineser gemensamt?
Göra det svårare för invandrare att hitta en lägenhet (har hänt mig att jag har fått en hyreslägenhet av en privat uthyrare men denne ångrade sig efter att jag svarade nej till frågan. Visst är du svensk?)
Tidningen Cafe är en svensk företeelse och kvinnoidealen drunknar bokstavligen i skit i dessa sidor.
Missförstå mig rätt, jag menar absolut inte att Sverige är skit. Jag tycker att Sverige är världens bästa land men det finns både gott och ont och de är lika starkt kopplade till svenskheten. Jag är bara lite trött på att man förbiser den verkliga vardagsrasismen. Jag köper inte att man använder "kvinnoförnederande idealen" när man vill prata skit om utlänningar, det är så lågt och avslöjar lögnaren direkt. Säg vad du egentligen tycker om utlänningar, så slipper vi de löjliga luddiga förtäckta anklagelserna.
"3) Hetsigt temperament"
Skojar du med mig?
Jag är trött på att folk beskriver mig som hetskig. Jag är rätt lugn men pratar lite snabbare och låter arg i svenska öron. Jag känner många svenskar som har varit föbannade för att de har kännt sig illa behandlade för småsaker men säger aldrig något. Skillnaden mellan dem är att jag blir sällan arg för småsaker men pratar högt om vardagslivet (jag är altså inte förbannad när jag pratar högt) Mina svenska vänner blir tokförbannade för småsaker. Vem är hetsigare, den som pratar högt eller den som i tysthet blir förbannad för en struntsak?
Ha det!
En hetsig, kvinnokarl med spansk chilitemperament.
Fredrik: hal is är man ute på när man tror att något som man ger benämningen "svenskt" skulle ha ett annat värde än någon annan kultur eller att det överhuvudtaget skulle vara eftersträvansvärt att vara just "svensk" (vilket för övrigt är omöjligt att definiera). För det kallas just rasism, därav etiketten.
Om tvivel finns vad rasism är så är FNs definition om rasdiskriminering föjande:
"...varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet."
Carlos: Jag håller med dig, tro det eller ej!
Min poäng var snarare att det finns något som är "svenskt" och så finns det sådant som är "osvenskt". Jag säger inte att det som är svenskt automatiskt är bäst, eller att det som är osvenskt automatiskt är sämst.
Jag tycker själv att det är tråkigt att "svenskar" håller ilskan inom sig och sedan pratar bakom ryggen. Det ser jag som något som är "svenskt".
Hur som haver handlade själva blogginlägget om svenskhet och rasism. Det vill säga att ett "svenskkontrakt" vore omöjligt eftersom det är rasistiskt och svårt att definiera vad som är svenskt.
Den största klyftan mellan vanliga svenskar och nyanlända är ju språket, så om man vill bli svensk medborgare måste man ju kunna språket. För Carlos, om du hade skrivit ditt inlägg på spanska hade jag inte kunnat svara dig ;)
Sedan kan man bunta ihop lite självklara saker som att man ska följa svenska lagar OCH värderingar.
Håller med dig Fredrik. Man glömmer ofta att problemet med invandrarrelaterad utanförskap är komplext. Givetvis är språket ett stort hinder men långt ifrån det enda. För mig var språkproblemet rätt så lätt att överkomma. Några månader på SFI och saken var klar. Efter ett par år visste inte folk om jag var född i Sverige eller utomlands eftersom det gick så bra med språket (det skrivna ordet är kanske en smula sämre med...).
Jag vill påstå att mina problem började när jag hade lärt mig språket hjälpligt. Jag har läst på en svensk universitet och forskat ett antal år och folk ser mig fortfarande med väldigt konstiga värderingar.
Det intressanta är att många ser mig som svensk eftersom jag har varit här så länge och de tror att jag är integrerad.
Till dags dato har jag hittat kanske två eller tre personer som inte har långtgående förutfattade meningar om utlänningar. Värst är det när folk börjar prata skit om invandrare, helt hämningslöst, i samtal med mig. Jag har till och med fått frågor om sanningshalten i en viss myt som förutspås spanjorer större penislängd än svenskar. Jag avskyr när folk pratar skit om invandrare och reagerar ibland. När jag påpekar att jag är en sådan "invandrare" de pratar illa om (vilket innebär att jag kan vara ryss, japan, grek eller chilenare) säger de att det är ok eftersom jag är spanjor och europeé.
De som inte känner mig går givetvis ännu längre och som jag berättat har jag blivit nekad hyreslägenhet, försökt tvinga mig sjunga Du Gamla Du Fria på krogen, stirrar på mig i barer och restaurang när jag kommer in med min svenska sambo...
Jag hade inte bott i Sverige mer än ett par dagar innan jag fick veta att största problemet skulle kunna vara att folk förväxlade mig med chilenare för de hamnade längre ner i "skalan" .
Listan är inte så svart på toppen, där hamnar givetvis vita amerikaner, engelsmän, vissa australienare osv. Värst är det med folk från afrika och mellanöstern i synnerhet om de är muslimer. Med tanke på vad jag har fått utstå vågar jag inte gissa hur livet är för en muslimsk familj i storstadslummen.
Det är givetvis bara ena sidan av myntet. På andra sidan finns exakt samma människor som är varmt välkomnande nyfikna och trevliga. Det är svårt att föreställa sig det men i princip alla mina bästa vänner har sårat mig vid upprepade tillfällen trotts att de är, i mitt tycke, världens bästa människor. Som sagt, problemmet är komplicerat.
Ännu en dimension av problemmet är att man ser samma tendens hos de på andra sidan. Det är väl bekant för de flesta att olika etniciteter tenderar att gruppera sig själva och i vissa fall är rätt fientliga mot svenskheten. När jag möter folk från andra länder som bor i Sverige ses jag som en man kan "lita på" och då kommer minst lika många fördomar i stil med att svenskar är dumma, fega (läs konfliktundvikande) kycklingarna är för små, äggulan är för blek osv. Nu läser jag en ny utbildning och man ser mycket tydligt att tendensen är att svenskar och invandrare umgås i olika grupper även när språket inte alls är ett hinder då alla har gått i svensk skola och gymansieskolan. Jag blir lika förbannad när invandrare pratar skit om Sverige. Ingen är tvunden att bo här om man inte känner att det passar. Gnäll är väldens främsta aktivitet.
Det värsta, eller bästa beroende på hur man ser det, är företeelsen är i stort sett exakt lik "invandrigsproblemmet" i Spanien. Jag finner det fascinerande att folk beteer sig så likt (förmodligen) överallt.
Sverige är ett kulturellt rikt och levande land med både possitiva och mindre possitiva sidor, just som alla andra länder i världen.
Människor är människor.
Jo, kontentan var väl att största synliga problemet kan förefalla att vara språket men i mitt tyccke är "vi och de" känslan som är orsaken. Kan man se sina medmänniskor som just människor och inte "de andra" så är de övriga svårigheterna relativt lättlösta. Fördomar är värre med.
Sverige har blivit ett rovdjur som lockar intet ont anande invandrare som hoppas på något bättre, lite som i sagan Hans och Greta där vilsna människor lockas av pepparkakshus, men som kommer att få sina själar sönderbakta i stormarknadernas ugnar om de inte flyr med huvudet före. De kommer kanske få högre materiell levnadsstandard här, men till ett högt pris. De inbillar sig nog att de kan få behålla sina kulturella grunder – och vi tror att vi kan behålla våra. Men i längden kommer kompromisserna att göra Mammon till vår gemensamma gud. Och det är detta som vi skriver under på om vi formulerar ett svensk-kontrakt.
Intressant analys av det hela: http://www.anus.com/tribes/snus/archive/2008-11-24/Vi_behöver_inte_svensk-kontra
Jag hoppas att beskrivningen är felaktig. Dett finns inget fel med att byta ut en del av en kulturella bakgrund mot svenska seder sålänge det inte är påtvingat.
Om Sverige lockade människor i andra länder att komma hit med löftet om ökade materiella satandard men med själen som pant så innebär det att svenskar själva lever ett falsk och eländigt liv som stackars invandrare kastas i.
Jag kan inte prata för andra, men jag upplever att jag har lämnat bakom mig delar av min kultur. Det handlar inte om att sverige har krävt dem i tribut för att jag ska anpassas och normaliseras i det nya landet. Det finns seder och synsätt man inte har användning/nytta av i det nya landet, de kan jag vara utan och mår inte dåligt över det.
Till "förlusten" av vissa delar av mit kulturella jag har vissa mycket viktiga saker tillkommit. Jag har fått nya svenska seder som jag har tagit till mig och gör att jag fungerar i det samhälle jag lever i. Det här är ytterst viktigt och jag anser att den personliga integrationen (att anpassa sig) handlar till mycket stor del om detta. Jag har sett grupper av spanjorer i holland som isolerat och "krampaktigt" håller greppet om spanska värderingar som inte något tjänar till i landet utom att uprätta ett försök till spansk "koloni" i landet. Jag blev bekymrad over vad jag såg i Holland. Tron att de skulle behålla alla sina kulturella drag hade gjort att de, godtyckligt, hade valt ut ett antal seder och försökt att stänga ute all holländsk "förorening". Givetvis hade det blivit en fälla. Några hundratals personer kan inte klara av att ersätta en hel levande kultur. Det var synd att se att de flesta av dem (inflyttade under 70- och 70 talet) hade lisom blivit frysta bilder av spanjorer från spanien på slutet av 60 talet. Till och med klädstilena hade omsörgfullt bevarats och gav ett overkligt intryck av människor som direkt hade hoppat upp från gamla spanska fotoalbum från mina föräldrars ungdomstid. Resultatet var, i min mening, förödande tydlig. Dessa människor hade blivit avskärmade från två kulturer i stället för att berikas av dem.
När jag var i Holland förstod jag bara en del av det hela (jag har nog inte förståt helt än idag) men jag fick klart för mig att individen måste vara medveten själv om att byta residensort inte är samma som att byta kultur. Att byta kultur är ett långdraget och ibland skrämmande process men man behöver inte nödvändigtvis förlora sig i den.
Vad kan sverige göra åt detta? Det är svårt att säga men det mest naturliga för mig är att föreslå att man närmar sig problemmet på ett annat håll. Jag blir alltid modfälld när jag ser debatt om invandring där man ställer upp några kommunpolitiker, ett par ledamöter och ett förortsgäng. Det hela mynnar oundvikligen ut i att ingen bryr sig förortsungdomarna eftersom de inte har kunskap om politik och retorik och det är bara svenskar som debatterar sinsemellan.
Svenskar diskuterar vad dem ska göra med invandring- och integratiosnpolitk. Invandrare är uteslutna från debatten om deras verklighet medan "ni" slänger argument på varandra. Det är fortfarande "vi" och "er".
Största problemet med svensk integrationspolitik är att ingen frågar målgruppen.
Carlos: Intressanta synpunkter. Bara en kort fråga: tror du att ett "svenskkontrakt" är bra för integrationen? Jag ryggar nämligen instinktivt tillbaks när jag hör det nämnas; i mitt tycke skapar det ännu starkare vi-och-de-känslor.
Jag kanske drev det hela lite väl långt ifrån ämnet.
Jag ser svenskontraktet som en vidareutveckling av en valstrategi som gav många röster. Det kan sammanfattas med "nu ställer vi krav på alla dessa invandrare" och finner näring i idéen om att invandrare är ett problem som svenskar har tillåtit gå för långt eftersom de är för snälla.
Jag ser svenskontraktet som ett tydlig tecken på både okunskap och brist på analysfömåga.
Låt säga att problemmet låg i språkfrågan med vissa inslag av brist av kunskap om det svenska samhället. De som förespråkar kontraktet säger att ett prov skulle ställa krav på vissa grupper invandrare. Parollen lyder väl "låt oss ställa man krav på dem som vill bli svenska medborgare så anpassas de bättre.
Detta kan fungera bara i det fallet att man vill bli svensk medborgare, tar till sig kunskapen bakom kontraktets termer och inte tänker fortsätta vara en sådan utlänning efter att man har teckant avtalet.
Om regeringen vill undvika problem med FN så bör kraven vara löjligt låga. Typ kunna prata hjälpligt, veta var Stockholm och Göteborg och lite barnundervisning om svensk statsskick och historia.
Vad gör man med de invandrarna som inte uppfyller kraven. Ska man ställa krav på svenskar också? Jag har svårt att acceptera att det ställs krav på invandrare när det finns svenskar som inte skulle leva upp till samma "standard". Vad gör vi med knarkare, alkisar och andra som inte lever upp till kraven?
Svenkkontrakten saknar existenberättigande om den inte har tänkts som en politisk utspel. Den kommer att vara verkningslös i praktiken men den anspelar på att en del av almänheten är trött på invandrare och rädda för dem.
Bara ett tecken på att regeringen ser invandring som ett problem och inte som en tillgång.
Vill man öka integrationen bör man välkomna folk och inte hantera dem som problem. Utbildning och åter utbildningär svaret på en del av frågorna. Jag gissar att välutbildade invandrare har mindre integrationsproblem än andra med mindre utbilningsmöjligheter.
Svenska staten ser det som en självklarhet att utbilda svenskar till så hög grad som möjligt. Varför satsar man inte lika mycket på invandrare. svaret ligger knappast hos målgruppens karaktär utan på regering och de möjligheternas de ger.
Äkta svensk kultur = Ta den stenhårt i röven, medans övriga världen bara står jämte och applåderar..
Svenskar är så otroligt rädda för att bli kallade för rasister! All sån PK-skit skyller jag på Palme-indoktrinen ;)
Ibland kan jag bli så OTROLIGT trött på invandrare samt rundhäntheten gentemot dem, så det liknar ingenting.. Om det gör mig till "rasist" eller inte, ger jag blanka fan i. Sverige hade varit ett så förbannat mycket bättre land om folk kunde dräpa sin lilla inbyggda sossementalitet 2.0 , och säga vad de "verkligen" tycker och tänker.. tro mig! ;)
Skicka en kommentar