Finns demokratisk socialism i Sverige?

Under de senaste dagarna har det pågått en bloggdebatt som på ett klarsynt sätt belyser den socialdemokratiska identitetskrisen. Hur svårt det socialdemokratiska partiet har att hitta sin gemensamma värdebas; egentligen hur grumlig den ideologiska värdekärnan är för partiets olika medlemmar och hur olika medlemmarna ser på sitt socialistiska arv.

Det var den flitiga socialdemokratiska bloggaren och opinionsbildaren Erik Laakso som reagerade på flera inlägg från en socialdemokratisk bloggare i Oxelösund, Björn Andersson, där Björn Andersson försöker reda ut vilken idébas socialdemokratin egentligen står på. För Björn är det uppenbart att denna ideologiska kärna är socialismen, såsom det beskrivs i det socialdemokratiska partiprogrammet:

"Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål."

Och:

"Ekonomisk demokrati kan lika litet som politisk bygga på lösningar som samlar det mesta av makten hos några få centrala instanser. Ekonomisk demokrati måste handla lika mycket om de arbetandes och konsumenternas inflytande som om medborgarnas rätt och möjlighet att bestämma de samhälleliga villkoren för produktionen."

Detta reagerar Erik Laakso instinktivt på och säger:

"Socialdemokrati är inte socialism. Men det är inte heller liberalism. Därom är jag och Björn eniga. Dock finns det starka drag av mycket inom liberalismen i det socialdemokratiska tankegodset och eftersom vårt parti är sprunget ur idén om socialismen så går det att se mycket tydligt att Socialdemokrati är en mix av såväl Socialism som Liberalism."

Där sätter Erik Laakso fingret på den ömma punkten. Han vägrar att se att socialdemokraterna (som per partiprogrammet erkänner sig som demokratiska socialister) är i grunden ett socialistiskt parti. Dessutom knyter han liberalismen till det socialdemokratiska partiet. Det ger ett ovanligt förvirrat intryck och bevisar att många socialdemokrater skäms för att kalla sig socialister. Detta som är den självklara ideologiska basen i partiet. Som varit den drivande idémotorn sedan dess födelse. Som skall definiera den socialdemokratiska identiteten.

Om socialdemokraternas egna medlemmar skäms för att kalla sig socialister (vilket är ett bevis för att man köpt den (ny)liberala propagandan att alla socialister är diktaturkramare), då är det inte svårt att förstå att väljarna inte förstår partiets budskap. Budskapet är nämligen inte bara spretigt, det är irrationellt och ologiskt. Det är inte heller svårt att förstå varför partiet är så splittrat angående samarbetet med mp och v. Många av medlemmarna ser ju t.o.m. v som ett extremparti, som Erik Laakso säger:

"vänsterpartiet på riksnivå är ett litet extremparti på vänsterkanten och dem ska vi inte sätta oss i regering med. Det finns ingen som tjänar på att ha Lars Ohly som någon slags minister i någon form."

Om socialdemokraterna inte vill vara demokratiska socialister bör man vara klar med det budskapet till väljarna. För liberala val finns det redan. Kanske bör man utkristallisera var den ideologiska kärnan ligger, annars finns det bara ett enda genuint vänsteralternativ kvar i partipolitiken. Fram tills dess får svenska folket leva med att liberala debattörer såsom SvDs ledarredaktion hycklar hela vänsterblocket. Självklart ingen grogrund för ett sunt debattklimat, men det har propaganda aldrig varit.

Bloggat: Bengt Silfverstrand, Erik Laakso