"För att ytterligare kvalitetssäkra processen att minska statens ägande tillsätter regeringen nu också ett Råd för försäljning av aktier i statliga bolag. (...). Rådet är sammansatt av väl kvalificerade ledamöter med bakgrund i näringslivet. (...). Ordförande i rådet blir Karin Forseke, min rådgivare och före detta vd för investmentbanken Carnegie."
Idag ökar staten sitt ägande av företag. Undra om den processen också var kvalitetssäkrad?
Uppdatering: Ett unisont hyllande av det statliga ingripandet från media och politiker. Man är tydligen alltid överens när det händer, men inte innan. Då är det förvånande få som ens nämner möjligheten. Mats Odell försäkrar att det handlar om att att rädda skattebetalarnas pengar, inte aktieägarnas. Men orsaken till förstatligandet är i sig meningslöst, så länge banken vet att de kommer att komma till undsättning. Sen kan man fråga sig hur svenska folkets pengar egentligen kommer att räddas när flera AP-fonder har spekulerat i Carnegie, med andra AP-fonden i topp. De har över 5% (runt 400 miljoner) och utmärker sig genom att kraftigt öka sitt innehav under det senaste året. Är detta verkligen det bästa sättet att få pensionspengarna att växa?
2 kommentarer:
Jag benar lite i dina ord.
Du skriver
"så länge banken vet att de kommer att komma till undsättning"
Min fråga: Vem är "banken" och "de"?? Ägarna? Styrelsen? De anställda?
Kan du klargöra?
Och när du har svarat på den frågan kan du gå vidare och tala om vad man skulle gjort istället. Låta Carnegie gå i konkurs? Skulle det vara bättre?
Nu har ju Carnegie rent tekniskt redan gått i konkurs, så ägare som AP-fonden, Folksam och andra är redan stekta. Skillnaden är att bolagets inkråm övertas av staten. Och de som är insättare i banken (vilket bl a är kommuner, myndigheter, och en hel del annat i den offentliga sfären) har betydligt större chans att få tillbaka sina pengar. Är det dåligt?
August: "Banken" refererar till de personer som är ansvariga för att ta och reglera risker internt, så en kombo av dina tre förslag. Med staten som ultimat räddare, blir risktagandet skevt. "De" är staten.
Försöker inte värdera om förstatligandet var bra/dåligt. Reflektionen handlar om varför vi ens hamnade här, vilket debatten sällan gör. Det är väldigt enkelt att nu säga att det är det bästa alternativet, vilket det förmodligen är. Men varför hamnade vi i en situation där vi är tvingade att säga att detta var det bästa som kunde hända? Det är absurdt att ens behöva tvingas till detta.
Skicka en kommentar