von Holsteins sossespöken

I dagens metro kämpar Johan Staël von Holstein som vanligt mot sina sossespöken. I sin kolumn beskriver han två filippinska invandrares väg till Sverige, deras uppstartande av en "enkel men trevlig" restaurang. Här får von Holstein något fuktigt i blicken och skriver att "de kämpar oavbrutet vidare mot drömmar och förhoppningar". Något han själv förmodligen inte behövt göra.

Så plötsligt i nästa mening är allt socialdemokratins fel. Som alltid med lika ivrig klagan skriver von Holstein att "jag tittar mig runt i vårt land och jag läser sossarnas klagosånger, ser fackens förtryck, och jag undrar med vilken rätt har de tagit vår glöd, vårt mod ifrån oss?" 

Som vanligt förundras jag över hans alltid lika självklara slutsatser; på vilket sätt utövar fackföreningarna förtryck? Och hur har socialdemokraterna bestulit vår glöd? 

Tror han verkligen att svaga och mindre välbesuttna människor skulle klara sig bättre i ett än mer kapitalistiskt samhälle, där inga socialdemokratiska reformer någonsin gjorts? Tror han på fullaste allvar att de två filippinska invandrare han skriver om, Bea och Dimpel, skulle haft det bättre om moderaterna, med en politik som inte direkt gynnar låginkomstagare, styrt landet de senaste decennierna?

Skrämmande i så fall. Och ofattbart verklighetsfrånvarande.