Dubbel utsugning

IF Metalls internationella sekreterare Mats Svensson kommenterar klädinsamlingarnas intrikata utsugningsprocess på Yelah. Att ge bort eller värre att sälja det som inte ”vi” längre vill ha handlar om en dubbel utsugning. ”Först tillverkas kläderna i fattiga länder, ofta av människor som exploateras. Sen använder vi dem så länge vi tycker att de är snygga och så säljer vi tillbaka dem. Sådan handel slår ut den inhemska textilindustrin.”

Se det som en sorts fortsättning på nedan inlägg om medelklassens bakvända göra gott-konsumtion.

Unga progressiva tankar

"I det liberala systemet kan den välbeställde köpa sig gott samvete, den fattige får nöja sig med mördarbananer till extrapris"

Bara en av en hel rad intressanta tankar från den inspirerande antologin "Snart går vi utan er - brev till socialdemokraterna" utgiven av Tvärdrag (ovanstående citat kommer från Kajsa Borgnäs). De progressiva tankarna lever alltjämt i rörelsen.

Hur man skapar frustrerade människor

Ove Sernhede skriver klokt på DN Kultur om hur europeiska politiker till stor del valt att skapa segregation mellan välbärgad innerstad och ytterstad genom en kombination av förd nyliberal politik och oförmågan till dialog med ungdomarna. Detta står i skarp kontrast till de senaste folkpartistiska utspelen om hårdare krav och lägre straffåldrar - alltså enligt Sernhede själva receptet på problemet, inte lösningen. Dialogen blir således det bärande. Att lyssna till de utsatta, de "grupper som mer eller mindre fjättras i utanförskap och ett icke fullvärdigt medborgarskap" som Sernhede uttrycker det. Låter helt rimligt, logiskt och framförallt humant. Men med den beröringsskräck stora delar av det politiska etablissemanget har för begreppet dialog och den ökande tendensen i samhällsdebatten att dela upp i "vi" och "dom" så kan man undra om någon makthavare tar åt sig av professor Sernhedes budskap.

Fondpanik

Ekonomin kraschar delvis på grund av att alla regler avskaffades och alla fick göra som de ville (delvis i bemärkelsen att kapitalistiska system alltid kommer att krascha emellanåt, men utan regleringar blir svängningarna ännu större). Men ingen kan vara förvånad, allra minst de som förslagit allt detta i 20 år: liberaler, konservativa och sossar. Inkomstklyftorna ökar dramatiskt, samtidigt som vinsterna fram tills förra året varit historiskt höga. Alltså, det var bara vissa få som fick del av denna massiva vinsthög. Fick och fick förresten; de hade makten att bestämma att de skulle få (de tog alltså). Men självklart blir det panik när nu allt ramlar ihop. Kanske speciellt för de politiker som bestämt att det skulle se ut precis så här. Inte för att de själva far speciellt illa, utan för att en stor del av väljarkåren nu får det riktigt jobbigt. Massarbetslöshet är svår att förklara bort, speciellt när man inte kan förklara den ideologiskt och således står handfallen att agera (man har ju sagt att man inget skall göra hela tiden, man kan väl inte nu säga att man hade fel?). 

Men man blir tvungen att retirera i vissa frågor marginellt nu när det blåser som mest för att visa att man agerar. Att för sent höja A-kassan alldeles för lite är ett exempel. Att begränsa bonusarna för AP-fonderna ett annat. Men i sanna högerögon blir detta uppenbarligen populistiskt. Eller ännu värre: det är att ge vänstern rätt! Herregud. Ledarsidorna går i taket och undrar vad nästa steg är. Ingen nämner proletariatets diktatur men många tänker det säkert och kan inte sova. Men självklart dammar man av det stora löntagarfondshotet. Det som man trodde man begravde för 25 år sedan en gång för alla. Kanske skulle man istället ställa sig frågan vad som skulle hänt om de anställda på industrierna skulle haft mer inflytande, vilket löntagarfonderna skulle inneburit. Skulle vi då sitta i samma sits idag? Men istället blir retoriken panikartad och nu när allt det man propagerat för visat sig vara katastrofalt så flippar man ur när bonusarna begränsas. Den borgerliga logiken är fascinerande. Och ologisk.

Liberal diplomati

Old-school diplomaten Jan Eliasson går nu ut och fördömer de 24 vita herrarnas utmarcheringen i FN tidigare i veckan. Han menar föga förvånande att det är viktigt att inte skapa prejudikat (skall alla alltid nu lämna lokalen när något obehagligt sägs?) och att det dessutom finns ett diplomatiskt system där man utnyttjar rätten till "right of reply" när man uppfattar något som stötande. Eliasson pratar också om att det är skillnad på vänskapliga och diplomatiska relationer. Tro fan det. Man skulle kunna tillägga att det inte är så att bara för att vissa ord ramlar in i öronen så håller man per automatik med om det som sagts. Man kan lugnt lyssna på allt även om man inte håller med. Det betyder alltså inte att du själv tycker samma sak. 

Debatter skulle bli väldigt torra annars. Tänk en debatt i riksdagen mellan M och V. M börjar med ett anförande. V stormar ut. Men enligt den senaste liberala diplomatiska skolan är detta kanske framtiden. Under hela veckan har ledarsidor och framstående liberala politiker påpekat att det är viktigt att sätta gränser och sätta ner foten. Att visa att nu får det vara nog. Som om man pratade om bångstyriga småungar som behöver veta var gränserna går (en liberal örfil visar var skåpet skall stå). Björklund-doktrinen applicerad på diplomatin. Hårdare regler, disciplin och isolering av de som inte "fattar". Är det verkligen så skrämmande med dialog?

Vem får säga vad Israel är?

Anders Johansson analyserar debatten om FN:s internationella rasismkonferens på ett intelligent och snyggt sätt i dagens Aftonbladet Kultur.

I flera medier har Irans president Ahmadinejads tal på konferensen kommenterats liksom varför de olika (främst) europeiska staternas representer lämnade mötet i protest under talet. På tidningen Manas hemsida har Pascual Serrano skrivit om saken. Där finns också hela talet återgivet. I Serranos artikel framgår att bojkotten var planerad i förväg. Om Israel omtalades som en rasistisk stat hade flera delegater gjort upp om att lämna lokalen. Varför då kan man undra? Särskilt med tanke på att ordföranden i FN:s generalförsamling Miguel d'Escoto den 24 november 2008 talade om "hur mycket Israels politik i de palestinska områdena liknar det apartheidssystem som existerade i en annan tid och på en annan kontinent".

Hårdare tag

Folkpartiet utmärker sig återigen med att vara det mest repressiva och fascistoida partiet på 2000-talet. Förutom att de vill drogtesta barn under 15 år, vilket redan är på gång i en utredning, framför Folkpartiet idag på DN Debatt att barn under 15 år kunna dömas i domstol. Varför? Eftersom ungdomsbrottsligheten inte ökar och hårdare straff inte fungerar avskräckande blir man undrande inför Folkparitets skäl. Alla förslag i artikeln handlar om hårdare tag, inte om stödinsatser. Ändå skriver artikelförfattaren Johan Pehrsson: ”Det handlar inte om att straffa, utan om att inte släppa taget om de barn som är ute på hal is.” Delvis kan man tolka detta i ljuset av vilka ungdomar det implicit handlar om. Ett spår av Folkpartiets numera bärande idéer –rasismen– syns nämligen i diskussionen om förorten. Där sägs majoritetssamhällets värderingar vara på väg att suddas ut och unga allt oftare dras in i den grova organiserade brottsligheten. Undrar när epitetet liberal försvinner ur Volkpartiets namn?

Frys ut de dumma = fred

Fredrick Federley skrev igår ett kort men roligt inlägg på sin blogg angående att det framkommit att Hamas använder tortyr. Hur skall nu vänstern ställa sig till att förhandla med dem, frågar sig Federley. Men det är ganska uppenbart att vi inte har många kvar att förhandla med enligt den logiken, speciellt inte USA och Israel. Kanske kan vi förhandla med Norge och några till. Men det är en intressant samhällssyn: alla som är dumma fryser vi ut, så de verkligen förstår att de har varit dumma och sen vill bli snälla. Precis så snälla som vi i väst är (fast vi kan ju tortera såklart, vi gör det ju i demokratins namn).

Rasism: Nej tack (det vill vi inte diskutera)!

Den svenska regeringen och ett gäng andra västregeringar väljer alltså att bojkotta Durban II, den FN-regisserade rasismkonferensen i Genéve som börjar idag. Orsak: det finns risk för att riktig rasism kommer att diskuteras. Visst låter det fruktansvärt obehagligt. Riktig rasism såsom illegala ockupationer och dess strukturer och skuldbördan angående slavhandeln. Som sagt, extremt obehagligt; att den vita herren skall behöva undersökas, att vithet är det som skall analyseras. Att fokus skall skiftas från "de" till "oss". Låt oss diskutera hederskultur, stamkrig eller andra "icke-demokratiska" fenomen som vildar i syd befattar sig med men att prata och analysera den vita människans rasistiska beteende (finns det ens?), där går gränsen. Det går till och med rykten om att människor som utsätts för strukturell rasism skall "kapa" (för det håller ju "de" där på med, kapningar) konferensen för sina egna syften, dvs att diskutera att de utsätts för rasism. Nej, det är verkligen inte konstigt att USAs, Kanadas, Israels, Italiens och Sveriges regeringar inte vågar åka. Synd bara att de är för fega att berätta varför. Dessutom synd att västmakterna passar på att bete sig rasistiskt (igen) genom sina patetiska förklaringar. 

Maxell kasettband döms till fängelse och böter

”Huvudbrottet har begåtts när personer har använt Maxell kasettband för att sprida och ta del av upphovsrättsskyddat material. – Maxell kasettband har gjort det möjligt för andra att ägna sig åt exemplarframställning, säger rådmannen Tomas Norström.”

Byt ut ordet ”Maxell kasettband” i ovan absurda citat, till "Beta videospelare", "ljudfilm", "stenkakor" eller varför inte ”The Pirate Bay” Byter du till TPB har du fått exakta citat från dagens rättegång som återges i SVD. Den illustrativa jämförelsen med tidigare upphovsrättstvister fanns i gårdagens SVD. Dagens dom kommer att verka absurd om 20 år.

Biståndsanalys

Bara för att det kallas bok betyder inte per automatik att det är seriöst. Ibland är det precis tvärtom: lansera det som en bok, inbunden med vackert utsmyckad utsida (gärna förbluffande likt en vetenskaplig rapport), så kan vi dölja att det endast är ett ideologiskt färgat debattinlägg. Inget fel i det, de behövs absolut, men då krävs det av journalister som refererar till dessa partsinlagor att detta framkommer eller att de bemöts med den andra sidan av debatten. För när Hanne Kjöller idag refererar till ännu en propagandapamflett från Timbro och sväljer hela budskapet utan att reflektera, då blir det mest oseriöst. Lite som att inte ifrågasätta en pamflett utgiven av politbyrån under Sovjettiden. Boken heter "Gör ingen skada - biståndets hippokratiska ed" och är skriven av Fredrik Segerfeldt. Slutsatsen är, föga förvånande, att bistånd inte alls hjälper. Tvärtom faktiskt. Vi sponsrar diktaturer, gerillakrigare och annat demokratihatande pack med våra surt förvärvade skattepengar (som svenska staten inte skulle tagit från början!). Som sagt, det budskapet är liksom givet på förhand och inget fel i det: budskapets natur har säkert både uppsidor och nersidor. Det absurda är att en ledarskribent på DN väljer att bara titta åt ett håll. Det håll som passar bäst. Dessutom gör Hanne Kjöller ännu en av sina förbluffande analyser:

"För den som inte vill gå lika systematiskt till väga brukar det räcka med att titta på verkligheten: på vilka länder som lyft sig ur fattigdom och om dessa är detsamma som under decennier mottagit miljarder i bistånd. Och nej, så är det ju inte."

Nej så är det ju inte. Och vad är slutsatsen av det Hanne Kjöller? Att vi skall sluta med bistånd helt? Att bistånd skulle vara den enda variablen som påverkar ett lands utveckling? Man får verkligen hoppas att Kjöllers analys inte stannar där. Fast det ser ju så ut.

Korseld

Idag visades första programmet av Korseld med Katrine Kielos (Aftonbladet) och Sanna Rayman (SvD) som programledare. Den drivande idén är att dessa två skall driva sina ideologiska övertygelser när de intervjuar sina offer, alltså inte vara passivt objektiva. Idag grillades Thomas Östros och resultatet är oväntat intressant och personligt. Till och med Östros verkade mänsklig, resonabel och dessutom konstruktiv i sitt resonemang. Kanske behöver han ett visst medium (där han tillåts tala till punkt) för att föra fram sitt budskap utan att låta gnällig. 

Socialdemokraterna bjuder in Sverigedemokraterna

Åsa Linderborg skrev igår på Aftonbladet Kultur om Sverigedemokraterna med anledning av Pontus Mattssons nya bok om desamma. Linderborg går utanför SD och ser Socialdemokraternas avradikalisering som en av orsakerna till SD:s framgångar. Jag håller med om att svaren till SD:s framgångar måste sökas utanför SD själva, men utöver sossarnas avradikalisering glömmer Linderborg att sossarna retoriskt bär en stor del av ansvaret. Tillsammans med de andra etablerade riksdagspartierna deklarerar de på officiell nivå avståndstagande från rasism samtidigt som ”invandrare” ständigt omtalas som hot mot välfärd och kultur. För den som vill läsa en gedigen analys av detta kan titta här.

Detta är samtidigt ett europeiskt fenomen. Av den utvecklingen borde vi bli än mer vaksamma eftersom de öppet uttalade rasisternas intåg i de parlamentariska församlingarna i dessa länder grundlades på ett liknande sätt. Läs t.ex. Teun van Dijk & Ruth Wodaks analys “Racism at the top: parliamentary discourses on ethnic issues in six European states” (2000) och Carlo Ruzzas “Frame Analysis, Migration Policy and the Discourse of Right Wing and Xenophobic Parties in Europe” (2005).

Det är således alltför enkelt att bara skylla på högerpopulisterna själva, även om det är bekvämt, titta t.ex. på LO:s upptagenhet med att bemöta SD istället för att (be)möta sig själva.

Anders Borgs profetia

Om man tycker att allt prat och analyserande runt årets vårpropp kan bli lite tjatigt så kan man alltid pigga upp med att titta tillbaks på förra årets vårbudget, och diskussionerna kring den. Vår käre finansminister, Anders Borg, sa då:

"Sverige kommer att klara sig bättre än andra länder. Ingen delar svartmålarnas depressionsfaror. Ingen, möjligtvis med undantag för Pär Nuder, delar bedömningen att Sverige står inför en nära förestående bankkris." 

Skuldbördan i Gaza

Chefen för Timbros medieinstitut, Roland Poirier Martinsson, har skrivit en rapport om svensk medias bevakning av kriget i Gaza som lanserades under tisdagen. Slutsatsen i rapporten, som heter Mediernas krig, är att en majoritet av de pressklipp med anknytning till kriget har en onyanserad och pro-palestinsk inställning. Många journalister svalde helt enkelt okritiskt den palestinska versionen av händelserna. Det gäller att vara osentimental, vilket kan vara svårt mitt i krigets hetta, antyder Martinsson.

Slutsatsen i sig är tämligen ointressant och tom; man undrar om Martinsson ens hade behövt lägga energi på att plöja hundratals artiklar för att nå sin slutsats. Den var så att säga redan utstakad, innan rapporten skrevs.

Däremot framgår något annat ur rapporten, något som faktiskt är intressant. Martinsson kan nämligen ur dessa svenska pressklipp urskilja något om det som gör Hamas specifikt. Något om de bakomliggande orsakerna till Hamas bestialiska beteende, deras drivkraft: de vill att deras egna barn skall dö. Det ingår i deras taktik, det är en del av deras brutala strategi. Dessutom kan det förklaras utifrån den antisemitiska diskursen; det reella dödandet skall inte förknippas med det mytiska dödandet. Martinsson säger (min fetstil och kursivering):

"Vems fel är det att civila vuxna och barn dör? Om man hamrar läsarna med bilder av barn som dör till följd av israeliska vapen, gråtande syskon och föräldrar, då blir frågan extremt brännande. Judar som dödar barn är en myt med rötter i medeltiden, väl utnyttjad av antisemiter sedan dess. Är den omedelbara slutsatsen att det är vad som sker i Gaza? Några skulle säga att påståendet ovan – att ingen vettig människa accepterar att barn dör som en sidoeffekt av krigshandlingar – är sant, men att Hamas villigt accepterar att civila och barn dör som sidoeffekter av krigshandlingar. Att organisationen till och med använder detta som strategi. Att det är Hamas som med berått mod offrar barn för att positionera sig i ett maktspel."

Skuldfrågan är utredd och paketerad. Allt enligt enkel svensk liberal logik: Hamas valde själva att offra 1,400 av Gazas invånare, många civila. De tryckte inte fysiskt på avtryckaren, det hjälpte den israeliska militären till med. Men skulden ligger alltjämt på dem själva.

SvDs ledarblogg kommenterar.

Förnuftiga val (med hjärtat)

Hanna Löfqvist tar i senaste numret av Flamman upp frågan om varför många väljare inte röstar på ett parti som de själva rent levnadsstandardmässigt skulle tjänat på. En problematik som högern förmodligen har analyserat mer djupgående och insett vikten av långt tidigare än vänstern. För visst är det en fascinerande frågeställning: varför röstar rationella människor för något som inte gynnar dem? Inte som personer, och inte heller som samhällsgrupp.

Här blir just ordet rationella det centrala för förklaringen: man röstar inte bara med förnuftet, utan också till stor del med känslorna. Ett rationellt budskap, inbakat i omfattande fakta och siffror, blir lätt tråkigt och livlöst. Däremot ett budskap som inger hopp, trygghet och framtid är lockande, även om det är baserat på halvlögner eller icke-rationella slutsatser. Bush-regimen spelade detta emotionella spel till perfektion med sin arsenal av spindoctors, även om falskspelet till slut punkterades (vilket alla falskspel gör, förr eller senare). Men även alliansregeringen är duktiga på att leverera vackert inpaketerade budskap med suspekt innehåll (på dagens DN Debatt: "Regeringen har stärkt den svenska modellen genom att återupprätta arbetslinjen."(!)). Att sälja fejkat ansvar, låtsastrygghet och uppspeedad tvångsretorik kan låta lockande när tiderna är krassa. Samtidigt som industrins globalisering, uppluckringen av arbetsrätten och sänkta skatter har pressat arbetarklassen mot väggen. Reaktionerna borde riktas mot den styrande klassen, inte tvärtom. Det är det uppenbart rationella.

Men visst kan man leverera budskap som är förankrade i verkligheten med känslor och hjärta. Och det måste vänstern jobba på. Fakta är bara halva vägen.

Det som inte nämns

Nästan uteslutande utgår journalistiska analyser från det som uttryckts eller nämnts. Allt tid läggs på att dissekera och analysera det som han eller hon gjorde, sa eller skrev. Alltför ofta struntar man i den andra delen, den så att säga osynliga: det som inte sägs. Det man inte vill nämna, det som känns bäst att utelämna. Uppenbarligen kan man inte använda analysen om det som inte sagts till att kleta åsikter på folk bara för att de inte pratat om ett visst ämne, men att titta på vad som inte sägs säger ändå en hel del. Den visar på en riktning, en inställning. Ett upplysande exempel är att analysera allt som inte sägs angående synen på muslimer. Varför valde tex de självutnämnda Mellanösternexperterna på SvDs ledarredaktion att aldrig analysera lidandet i Gaza? Eller varför diskuteras inte det växande hatet mot muslimer i samband med Andreas Malms senaste bok, vilket ändå är ämnet han använder 700 sidor till att analysera ner till minsta beståndsdel? Ämnet är brännhett, och överskuggar totalt allt annat som har med boken att göra: redigering, struktur, författarens bakgrund. Ändå kan man välja att inte nämna. 

Men det bästa exemplet på något som all (svensk) media är knäpptysta om är något som Pierre Gilly lyfter fram på sin blogg: staten Israel och vissa ortodoxa judars syn på kvinnor. Och vilken innovationsförmåga det kan skapa. Hur mycket skulle detta inte analyserats om det hänt i ett land med muslimsk befolkning?

Atomkraft

Ingen säker slutförvaring. Inte hållbar, förnybar eller miljövänlig. Inte lokalt baserad (som framtiden måste vara), inte riskfri eller ens nödvändig. Inte klimatsmart, inte osannolik. 

Inte ens billig.

Liberal krislogik

Niklas Ekdal slår knut på sig själv i dagens tankevurpa:

"Vem litar på ett parti som vill fimpa marknadsekonomin just när de flesta människor inget hellre önskar än att det skall börja fungera igen"

Nej, just det: om man kritiserar systemet så är man en världsfrånvänd imbecill och man önskar ondska på folket. Den som kritiserar alltså, inte systemet. Såklart.

Vad är normalt?

Det finns ett stort problem med att alltid vara tvungen att leva i nutid: nuet blir det normala. Det blir en omöjlighet att definiera när en förändring slog till, att hitta brytpunkten. Samtiden normaliseras. Vilken dag blev jag lång eller vilket datum blev jag tjock? Vi glider svepande in i egenskaper och tillstånd och kämpar med analysen: vad gör denna samtid specifik eller vad får den att stå ut? Är den normal?

Den tyske professorn i socialpsykologi Harald Welzer beskriver fenomenet shifting baseline, kanske bäst översatt glidande referensramar, i sin bok "Klimatkrig. Varför människor dödar varandra på 2000-talet". Bland miljöpsykologer används begreppet för att beskriva det fascinerande fenomenet att man alltid betraktar det tillstånd i sin omvärld som sammanfaller med sin livstid och sina erfarenheter som naturliga. Inga förändringar uppfattas i absoluta termer, utan från betraktarens egen position. I klimathotets kontext blir konsekvensen att vi uppfattar det som normalt att antalet extrema väderhändelser ökar lavinartat; det definierar vår samtid (antalet extrema naturhändelser och andelen väderbetingade katastrofer har nämligen ökat lavinartat sedan 1950-talet). Detta i kombination med att man i västvärlden dessutom uppfattar det som normalt att leva tryggt, utan konflikter på hemmaplan, blir att man har väldigt svårt att förbereda sig på katastrofer. Man lider av katastrofblindhet. Detta menar Welzer är en i sig massiv utmaning (förutom klimatförändringarna). Vårt beteende är alldeles för trögt. Vi tror vi lever tryggt ända fram tills katastrofen är mitt ibland oss.

Fenomenet shifting baselines kan självklart även hjälpa till att beskriva sociala processer. Welzer använder parallellen med 30-talets Tyskland och det stegrande judehatet. Sakta och stegvis trummades den antisemitiska stämningen upp, något som började med bara halvhjärtat erkända sociala regler, fortsatte med införandet av raslagar och slutade med massutrotning. På mindre än 10 år blev något som måste ha uppfattats som absolut befängt och ofattbart från början till verklighet. Vid vilken tidpunkt började folkmordet? Det är omöjligt att svara på; det är en glidande process. Efteråt, från det historiska perspektivet, är det uppenbart och enkelt att analysera och göra nyktra slutsatser. Men i dåtidens samtid hade man inte den referensen. 

Man kan självklart göra mindre brutala reflektioner utifrån shifting baseline begreppet. Mindre brutala men ändå uppenbart illavarslande. Vad tycker vi idag är normalt, förutom att vi vant oss vid klimatförändringar? Är den upptrissade retoriken som skapats stegvis angående invandrare (och speciellt muslimer) verkligen normal, skall vi se det som normalt att prata i termer av "vi" och "de andra", vilket blivit allt vanligare i media? Är det normalt att okritiskt hylla ett ekonomiskt system, och dess företrädare, som skapar ofattbara klyftor och orättvisor bara för att det är det enda nutidens människor upplevt (och samtidigt håna alternativen)? Kanske borde vi ta lärdom av det analytiska hantverk vi kan utföra med begrepp såsom glidande referensramar och shifting baselines när vi vill förklara och förstå samhället och dess inneboende dynamik. För det är väldigt lätt att bli blind av samtiden och tro att den är normal, när den många gånger inte är det.

Israel har slut på vit fosfor?

Samtidigt som flera bevis framkommit om krigsbrott i Gaza som dessutom begåtts med vapen producerade i USA (bla vit fosfor), så fortsätter USA att skicka ännu mer vapen till Israel. Senaste skeppslasten väger 14,000 ton, och består mestadels av ammunition. Vilket annat land skulle i stort sett obemärkt kunna skicka vapen till ett land som precis avslutat ett uppenbart krigsbrott och slaktat 1400 människor?

Fråga Hillary.

Mediadrevets ABC

Drevet är nu så upphetsat att det verkar ostoppbart. Det måste snart fällas ett stort villebråd, annars känns jakten meningslös. Det gigantiska jaktlaget har ju skapat en stämning av gemenskap; alla kämpar mot samma mål. Endast det största djuret är nu gott nog. Att Wanja "bara" lämnar AMF och ett antal andra styrelser är långtifrån tillfredsställande. Det krävs mer, mycket mer. 

Det ursprungliga "brottet" har tappat sin relation till vilket straff som skall utdelas. Ingen journalist lägger någon tid på att analysera problematiken med belöningsstrukturen inom styrelsevärlden längre (om man någonsin gjorde det); problemets rot. Agendan är istället klar: en kvinna inom arbetarrörelsen skall fällas. Orsakerna till varför är skitsamma. Fällas skall hon.

En kvinna som suttit igenom liknande hetsdrev är Gudrun Schyman. Hon gör en förträfflig beskrivning av drevets dramaturgi på sin blogg. Först sätter man in alla resurser för att få någon att nämna det magiska ordet - avgå! När det väl klämts fram börjar frågan ställas till allt fler: bör hon inte avgå (helst ledande dessutom)? Sen söker man "folkets" dom (som givetvis svarar ja på frågor som: det har framkommit att person x har fuskat, bör hon inte avgå?). Och med folkets domslut i handen krävs ansvariga på snabba beslut. Allt medan personen som utsatts för drevet ensam måste överblicka situationen och gräva fram information som kan vara flera år gammal, och från en helt annan tidsanda (dessa avtal skrevs på när inget var omöjligt, börsen var spikrakt uppåt och bonusar var modernt etc). Drevet är komplett.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB1, AB2

"Mellanöstern på entreprenad"

Nej, självklart kan en person aldrig anklagas för att ha vissa åsikter, bara för att den personens fans, supportrar eller anhängare har dessa åsikter. Men vad är det då för symbios som uppstår? Torsten Kälvemark i Aftonbladet:

"Islamofoberna länkar ofta till inlägg från medarbetare i Svenska dagbladet och DN som tagit Mellanöstern på entreprenad. Skribenter som kramas av denna extremism kan kanske inte rå för att de har så många beundrare men med den ensidighet som de närmar sig den arabisk-israeliska konflikten är det knappast förvånande att de blir favoriter bland dem som ser islamistiska terrorister i varje källarlokal"

Tillväxtdoktrinen

Negativ tillväxt. Är det ens möjligt? Kan man växa negativt? Men rubrikerna i dagspressen reflekterar inte utan är ensidigt nattsvarta. Är det något vi lärt oss så är det att en ekonomi som krymper är en katastrof. Allt måste växa alltid. Men borde vi inte stanna upp och undra om det är möjligt. Något som växer 5% varje år är dubbelt så stort efter 14 år. Många ekonomier har växt mer än så många år i rad (BRIC-länderna har legat nära tvåsiffrigt i flera år). Det är inte svårt att inse att det är en omöjlighet ur ett antal aspekter.

I boken "Limits to growth", som kom ut redan för 35 år sedan, kom man fram till att vi går in i väggen på de flesta plan: ekologiskt, humanitärt, socialt. You name, we will hit it. Det finns helt enkelt inte mark, vatten, mat eller andra råvaror att föda vår konstanta tillväxt. Och då inkluderades ändå inte klimathotet i LTGs analys. Vi växer helt enkelt ifrån vår jords kapacitet och använder redan 1.3 jordklot per år. Det krävs ingen svårförståelig akademisk analys för att inse detta; det borde vara uppenbart för alla som stannar upp och tänker efter. Och ändå. Du läser det ingenstans. 

Nu är det självklart ett helvete för alla som varslas och sägs upp. Som måste lämna sina hem. Alla sociala effekter av en krympande samhällsekonomi är horribla. Men man måste kunna prata om tillväxtdoktrinens gigantiska baksida utan att beskyllas för att vara en flinande och självgod globaliseringsmotståndare som hatar all utveckling. För det är två parallella diskussioner. Att inse svagheten med en konstant tillväxt är inte en politisk insikt, det är att våga ta ett steg tillbaka och se konsekvenserna.

Men det finns ljusglimtar. I helgen var det möte i Midsommarkransen där den svenska grenen av Transition Town rörelsen skapades: Transition Sweden, eller Ställ om som det också kallas. Ett nätverk av människor som gått ihop för att försöka skapa ett mer hållbart och lokalt baserat samhälle. Ett samhälle som inte är beroende av fossila bränslen och som har en motståndskraft mot exempelvis svängningar i världsekonomin just pga att dess hållbarhet bygger på en lokal icke-miljöförstörande bas. Helt enkelt ett samhälle som vågar att skapa något utanför den heliga tillväxtdoktrinen. För att det är det enda hållbara i längden. Och för att det verkar så mycket härligare.

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3