"En revolutionär, på ett farligt sätt"

Det visar sig att Anders Borg är en valstrateg av oanade mått. Dessutom uppfinningsrikt okonventionell. Det är inte omöjligt att det visar sig att Anders Borgs icke-linjära beteende kan vara avgörande för alliansens stöd. Samma dag som senaste opinionsmätningarna visar ett fall för socialdemokraterna så gör Borg ett relativt förbannat utspel mot de svenska bankerna för att de inte sänkt räntorna samtidigt som han dessutom uppmanar privatpersoner att ringa sina banker och pressa dem:

"- Jag tycker att allmänheten bör kontakta sina banker och fråga dem hur de ser på detta. Är miljonbonusar det viktigaste eller är det viktigare att man får ned boräntan"

För att ge det hela mer effekt, skrev DI lite mer målande:

"Finansministern, som svettades ordentligt under sin utläggning, säger att bankerna inte kan fly från sitt ansvar. Om staten ställer upp med garantier, ska bankerna sänka lånekostnaderna. "

Uppfriskande för att komma från en konservativ finansminister. Det okonventionella draget påminner om ett tidigt uttalande Borg gjorde som student (som hittas på youtube) där man från Borg får höra:

"För att skapa sig ett eget liv, det behöver man ingen riksdag och demokrati till"

Och på frågan vad Borg skulle göra som statsminister svarar han:

"Om jag var statsminister skulle folk få göra exakt vad de ville själva"

Låter nästan lite anarkistiskt. Som sagt, ganska okonventionell.

Att spela med nya regler

Man trodde ändå att det fanns något slags moraliskt kompass bland opinionsbildare, speciellt om man har den räckvidden som en ledarskribent har. En oskriven regel, lika gammal som opinionsbildandet i sig, är ju ändå att inte blanda det privata med det offentliga. Det vet Per Gudmundson om, varför väljer han ändå att håna Josefin Brink? Börjar han bli desperat?

Svaret kanske finns i en av kommentarerna till inlägget på Gudmundsons blogg:

"Bra skrivet. Kul att du vågar slå lite hårdare än vad man brukar mot vänstern. Du är lite av högerns torped."

Problemet med debatten om klimat och tillväxt

Det är ännu en dag med syrligt ironisk ton på SvD. För hur redaktörerna på SvD Brännpunkt tänker när de publicerar Bo Ekman från Tällberg foundation OCH skojarna på Stockholmsinitiativet SAMTIDIGT är en obehaglig gåta. Vill man medvetet totalhaverera sin journalistiska heder? Och isåfall varför? Vad ligger det för värde i att bedra allmänheten med osanningen att det finns en debatt om klimathotet? För det är just så det ser ut.

Bo Ekman och hans Tällberg Foundation är en av de få institutioner i Sverige som sett allvaret i klimat- och tillväxtproblematiken. Och alla seriösa opinionsbildare inser att det är både allvarligt och bråttom. Samtidigt har Tällberg Foundation ett starkt internationellt och nationellt stöd från både näringsliv och forskarkår. Bo Ekman har dessutom en uppfriskande egenskap: han vågar säga obekväma sanningar. Det kan låta patetiskt, men det är just på den patetiska nivån klimat/tillväxt-debatten ligger på i Sverige. Som Bo Ekman säger:

"Ekonomisk tillväxt blev det globalt förenande målet för praktiskt taget alla nationer oavsett politiska system. Instrumentet för tillväxt är marknad och näringsliv. Tillväxt och jobb skulle säkra politikers återval och maktinnehav.

Tillväxt och ökat marknadsvärde skulle säkra bolagsstyrelsers och företagsledares återval vid bolagsstämman. Politik och ekonomi har förenats i armkrok."

Och fortsätter:

"Regeln är att ekonomisk tillväxt får prioritet över miljön. Kyoto­protokollet är inte ett misslyckande, utan ett fiasko. Mycket prat, lite verkstad. "

Egentligen inga starka ord, bara uppenbara och banala sanningar. Om fler makthavare inom politik och näringsliv hade haft den inställningen hade världen förmodligen sett annorlunda ut. Och då väljer SvD att publicera de uppenbara skojarna Stockholmsinitiativet, som inga seriösa opinionsbildare någonsin skulle lyssna på, på samma dag. Tragiskt.

Mer om tillväxt/klimatproblemet här och här.

De gälla ropen efter hårdare straff fortsätter

De gälla ropen efter hårdare straff fortsätter. Nu senast SvD:s Maria Abrahamsson, en notorisk straffivrare, som tolkar utgångspunkterna för straffskärpningsutredningen: "Ett tecken på den kriminologiska forskningens kris är att riksåklagaren Anders Perklev inte kunde leta fram ett enda forskningsrön att hänga upp straff­skärpningarna på som han föreslog häromveckan." Eller så beror bristen på den borgerliga ideologins oförmåga att förankras i nån som helst form av empirisk forskning. Tidigare inlägg i frågan finns här och här.

IMFs ironi

Det är en ovanligt obehaglig ironi att Island nu är tvungna att gå ner på knä och fråga Internationella valutafonden, IMF, om hjälp. DNs ledare beskriver det stillsamt som IMFs renässans, dock med viss reservation. Men fakta består om detta överstatliga organ (men som i praktiken drivs från Washington): i IMFs kölvatten de senaste 30 åren har det skapats kris efter kris just på grund av IMFs recept som i praktiken består av chockavregleringar, privatiseringar och öppnande för multinationella företag. En historia som Naomi Klein har gjort berömd i boken Chockdoktrinen.

Men även Joseph Stiglitz, f. d. Vicechef för Världsbanken och tillika mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels Minne, har beskrivit detta "innifrån" i boken "Globaliseringen och dess kritiker". Hans slutsats är enkel och rättfram: IMF har inte hjälpt u-länder att utvecklas. Tvärtom. IMF har skapat kriser där de har drivit fram med sina extrema nyliberala recept. Land efter land har fallit offer för snabba kapitalflöden efter att deras ekonomier lämnats utan skydd. Kraven på IMFs lån har varit uppseendeväckande felvridna och i många fall skrivna till västländernas fördel. Samtidigt har visat sig att utvecklings-ländernas ekonomier är känsliga för dramatiska liberaliseringar och behöver i sin initiala uppbyggnadsfas skyddas mot för stark avreglering, precis såsom de flesta i-länder gjort.

Och nu tvingas flera länder fråga efter IMFs hjälp igen, till och med en skandinavisk granne. Att Island var det land som följde IMFs nyliberala recept punkt till pricka och just därför hamnade i krisen, låter man i krisens tecken vara osagt. Att Island hyllades som en ekonomisk förebild i liberal media bara för drygt ett år sedan, låter man också vara osagt.

Uppdatering: IMFs första chock på Island är att höja räntan med 6 procentenheter. För att som man säger "stabilisera valutan"

Arbetslinjen

Nina Björk filosoferar idag i DN runt vad arbetet egentligen skall skapa för värde för den individuella människan. Varför blev arbetslinjen grunden i all svensk politik? Ja, det kan man fråga sig. Det gjorde också J M Keynes redan på 30 talet. Han förutspådde att man bara skulle behöva jobba ca 3 timmar om dagen för att uppehålla en relativt ok levnadsstandard två generationer framåt, och därför skulle man få tid över till att vara med barnen, socialt umgänge och allmänt slappande. Detta skriver samhällsforskaren Christer Sanne också om i boken "Keynes barnbarn". Med den otroliga produktionseffektiviteten vi uppnåt borde vi ha tid att inte arbeta. Men det gör vi alltså inte; tvärtom har vi aldrig jobbat så mycket som nu.

Och som Nina Björk säger:

"Men det jag inte förstår är varför dessa många och långa arbetsdagar, (...), inte ses som ett misslyckande. Som om något gått snett. Som om maskinernas löfte om fri tid för människan aldrig har infriats"

Förmodligen ligger svaret i en kombination av faktorer där myten om arbetets "uppryckande" moral är en och den ständiga statushetsen en annan. Vi hetsas helt enkelt in i den moraliska myten att man är bara en "ordentlig" medborgare om man arbetar heltid. Och att konsumtion av "prylar" har ett värde i sig, inte bara för dig som individ utan även för samhällets framåtskridande. Att vi måste alla göra vår del av ekorrhjulet. Men skulle det inte vara sunt (eller kanske t.o.m. livsviktigt) att ändra den här synen på arbete?

Mer: på DNs ledare efterfrågar man näringsrik mat till alla skolbarn. Tänk att ledarredaktionen skulle tala sig varma om något som gäller ALLA.

Turismens allmosor

Dom dumskallar som inte redan räknat ut att vita västerländska turisters närvaro inte betyder nåt positivt för Syds turistorters lokalekonomi, kan läsa Kristina Lindqvists artikel i senaste numret av Arbetaren. Där refereras nämligen en rapport som bekräftar vad man kunnat känna med huden i nacken – att västerländska turisters närvaro i huvudsak gynnar västerländska företag, såsom flygbolag, hotell och shoppingkedjor.

SvD en frizon för rasister?

När det visar sig att en person med svenskt medborgarskap deltagit i terroristverksamhet, efterlyser SvD på ledarplats idag att Sverige inte får bli ”en frizon för jihadister”. Vad menar de med det? Jo, ledarredaktionen ondgör sig över att någon som propagerat för Jihad (dvs. uttryckt politiska åsikter) kan få bli svensk medborgare. SvD menar att svenska staten ”borde göra en annan värdering vid utdelningen av passen” (notera ordvalet: utdelning av pass, som om det var en enkel match att ställa sig i kö och få). Sen beklagar SvD att ”svensk lag inte kan hindra någon att åka till det heliga kriget i Irak” och att ”personen slängt sitt svenska pass ’i soporna’” Avslutningen är dock ännu mer smaklös: ”Hur kommer vi annars att betrakta vårt regelverk den dagen det är våra egna soldater, exempelvis i Afghanistan, som hamnar öga mot öga med den hemodlade fienden?”

Det är nog ingen slump att polisens befogenheter i veckan utökats när det gäller avlyssning av bl.a. politiska aktivister, som Yelah rapporterar om idag.

Roya på Intersektionalen skrev bra på samma ämne för en vecka sedan.

Uppdatering av Jonas Ström: Idag fortsätter Per Gudmundson i samma kuturrasistiska stil angående den somaliska fredsprocessen. I relation till att oppositionsalliansen ARS valt att ha ett eget möte i Tensta antyds från Gudmundson att de inte ens är intresserade av fredsprocessen. Som han säger: "Fundamentalisterna vill inte ha fred och försoning." Det är en absurd slutsats att dra.

Viagra och feministerna

Bert Karlsson ondgör sig i Expressen debatt idag om att prostatacancer inte uppmärksammas på samma sätt som bröstcancer. Det kan man såklart tycka. Men sen slänger han helt plötsligt ur sig frågan:

"Och varför togs subventionerna på viagra bort? Kan Gudrun Schyman och alla andra feminister svara på det?"

Har svårt att se att varken Gudrun Schyman eller så många andra feminister hade nåt med den saken att göra. Jag själv är relativt säker på att jag trots att jag är feminist inte hade nåt inflytande i just den frågan...

Liberalisering

Man kan hoppas att politiker och opionionsmakare läser senaste rapporten från FN:s boende- och bosättningsorgan UN-Habitat. Och för en gångs skull tar åt sig fakta. FN-organet har som uppgift att verka för miljömässigt och socialt hållbara städer. Men utvecklingen går enligt senaste rapporten i motsatt riktning och i en värld som i år har fler människor i städer än på landsbygden så är slutsatserna horribla. Flera amerikanska storstäder ligger i topp i ekonomisk ojämlikhet (och hamnar på samma extremt ojämlika nivå som många afrikanska storstäder) och det är till största del en rasfråga. Från rapporten, citerat från The Guardian:

"In western New York state nearly 40% of the black, Hispanic and mixed-race households earned less than $15,000 compared with 15% of white households. The life expectancy of African-Americans in the US is about the same as that of people living in China and some states of India, despite the fact that the US is far richer than the other two countries"

Och sen undrar man varför. Vad är orsaken till denna sjuka utveckling? Svaret kommer från chefen för UN-Habitat Anna Tibaijuka:

"It is clear that social tension comes from inequality. The trickle down theory [that wealth starts with the rich] has not delivered. Inequality is not good for anybody (..) The cumulative effect of unequal distribution [of wealth] has been a deep and lasting division between rich and poor. Trade liberalisation did not bring about the expected benefits."

Det är ett jobbigt budskap för många. För hur svarar man som liberaliseringsivrare på det?

Intressant: Kommunal kommer fram till att ojämlikhet cementeras när långtidssjuka sparkas i DN Debatt och liberaliseringsivrarna på DNs ledare vill straffa mer (dvs cementera ojämlikhet)

Frihandelsministern

Svenska folket har berikats med ännu en blogg från ett statsråd. Denna gång är det handelsminister Ewa Björling som valt det intressanta namnet "frihandelsministern" till sin nystartade blogg. Här sticker man inte under stolen med vad man tycker om handel. Den skall vara fri kort och gott. Under den här veckan kan man läsa om Ewas äventyr i Afrika där hon träffar Citibank i Zambia och drömmer om en Lamborghini Estoque. Man kan även läsa att "Angola är en av världens dyraste städer när det gäller hotell" (!)

Den synliga handen

Ja, nu handlar allt om att skapa den synliga handen som skall kontrollera den osynliga handen. För tydligen blev den osynliga handen lite väl stark och bångstyrig och gjorde som den ville. Så nu måste den stoppas, åtminstone lite. Och debatten handlar om hur, var och hur mycket den skall kontrolleras. För det enda som är helt klart är att den osynliga handen skall fortsätta att svepa omkring på marknaderna. Den gör ju så mycket gott. Frågan är bara vad man tror att den synliga reglerande handen skall lyckas åstadkomma. Kriser är inbyggda i systemet, det vet t.o.m. dess förespråkare, som t.e.x. Ragnar Roos i dagens DN:

"Och hur bra regleringarna än blir kommer kriserna alltid att återkomma. Förhoppningsvis inte med den magnitud vi nu sett. "

Nya regleringar kan ses som en kortsiktig lösning på ett urspårat system, men det ändrar inte systemets grundpremisser. Det skapar endast lite andrum för dess förespråkare och rättfärdigar egentligen bara systemets fortsatta användning. Och vad vi sett i USA är att regleringarna i sig skapar en ny sorts användning av systemet: näringslivet påverkar politiker till den grad att deras maktsfär till slut delas. Makt över mycket utövat av få kommer alltid slå fel, speciellt i kombination med ett system där jakten på avkastning är det enda mandat ett företag har.

Mer: DN pratar om att regler behövs men ändå inte. SvD kan inte förklara den senaste statistiken som visar att folk verkar jobba även när de är sjuka. DagensArena inser att klimatkrisen och finanskrisen är två olika symtomer på samma sjukdom.

Olika förklaringar på samma sak

Det borde inte vara svårt att förklara vad som händer med en modell som är självdestruktiv per definition när den väl briserar. Det är ju förklarat i modellens premisser att den skall just brisera. Men om man, som man säger, har gift sig med sin position att modellen skall försvaras in absurdum, så blir försvarstalen intressanta när modellkraschen är ett faktum. Liberalernas olika förklaringar av modellens "felaktigheter" skapar intressanta debatter. Senaste förklaringsosämjan är fortsättningen på Johan Norbergs och Timbros Roland Poirier Martinssons debatt.

Medier och brott

För att ytterligare spä på den medialisering av brott och straff som samhället undergått under de senaste årtiondena, föreslår SvD:s Maria Abrahamsson idag att fotoförbudet från 1948 ska upphävas och att medierna därmed ska ges tillträde till rättssalarna i ärenden av ”allmänintresse”. Förutom att jag inte kan se någon fördel alls med detta leder ett borttagande av fotoförbudet både till problem på den strukturella och individuella nivån. På den strukturella nivån kommer man sannolikt att kunna se en tilltagande upprördhet över de hemska brottslingarna och kräva hårdare straff. På den individuella nivån finns de personer som deltar i en rättegång, ännu icke bevisade skyldiga, brottsoffer och vittnen. Också de kommer att drabbas negativt genom medial exponering om Abrahamsson får bestämma.

Medmänsklighet

Några värmande citat såhär i krisens tecken:

"Girighet (....) det är bra, en god egenskap"

Johan Norberg i SvT Debatt 2/10 2008

"Vi talar om myndiga människor med juridiskt ansvar för sina egna liv.Jag kom att tänka på detta när jag och sambon i dag passerade en slags utomhuskiosk på vår pendelstation. Bakom kassan satt en kille med tom blick och hängade underkäke och andades på de muffins som var utställda till försäljning. Kunderna lyste helt med sin frånvaro.Det slog mig plötsligt att detta är rätt vanligt. Vardagen formligen kryllar av unga vuxna med en mental ålder av max tolv år."

Johan Ingerö på sin blogg 13/10 2008

"Dialogpoliser och nollprovokation i all ära, men när gatsten viner, skyltfönster krossas och bilar sätts i brand, som i Malmö i helgen, då är det fan i mig inte smart att beordra poliser att vara anpassat offensiva och ta av sig skyddshjälmarna."

Maria Abrahamsson angående det våld som inte hände på ESF och vad poliserna borde ha gjort på SvD ledarbloggen 22/9 2008

Fascister, fascister, fascister och fascister

På Yelah kunde man i fredags läsa om EU:s nya gemensamma asyl- och migrationspakt. Den innebär bl.a. skärpt kontroll av ’olaglig’ invandring, bl.a. med biometriska viseringar. Enligt kritik från bl.a. UNHCR, Amnesty och Human Rights Watch innebär förslaget att EU höjer murarna och (ytterligare) kriminaliserar skyddsbehövande flyktingar. Här verkar dock Reinfeldt se sin chans. På frågan hur detta samarbete ska gå till då länder som Danmark och Österrike har en mycket hårdare asylpolitik än Sverige, svarar Reinfeldt att Sverige måste förändras: ”Vi ska inte sätta oss på några höga hästar” Genom att (fortsätta) hänvisa till harmonisering med EU, kan alltså asylpolitiken bli än mer restriktiv.

Igår rapporterade Yelah och DN att 500 personer stört Sverigedemokraternas torgmöte i Malmö. Så fort Sverigedemokraterna försökte sprida sitt rassebudskap så överröstades de med burop. Polisen använde hästar och hundar för att fösa undan de protesterande, liksom civilklädda poliser som beblandade sig med de protesterande. Femton av de protesterande greps av polisen.

Igår rapporterade SvD om den närmast statsbegravningslika tjugofem tusen man starka hyllningsprocessionen som trampade Klagenfurts gator, kantat av pansarvagnar och soldater, för att hylla och sörja Jörg Haider.

Vad är lärarna rädda för?

Expressen skrev fyndigt igår på ledarplats om Malmö kommuns omvända betygsbörda. På försök börjar man där efter årsskiftet med att eleverna får sätta betyg på sina lärare. Lärarfacket och betygsivraren Jan Björklund är dock kritiska. Expressen undrar vad lärarfacken och Björklund så rädda för. Är de rädda för att det ska komma fram hur dåliga de är? Är de rädda att Sigbrit Frankes uttalande om lärarutbildningen: att en fjärdedel av lärarna borde ha blivit underkända, ska synliggöras? Eller är de rädda att maktrelationen rubbas? Som Expressen påpekar innebär betygen att eleverna övar sig i att tänka kritiskt och att utöva medinflytande. Är det kanske detta som skrämmer?

$-junkies

Pierre Gilly har ett intressant inlägg på sin blogg om det europeiska dollarknarkandet. Ett i stort sett meningslöst pappersutbyte som har få eller inga uppsidor för Europa:

"Till skillnad från Sovjet har USA ekonomiskt starka allierade som kan bestämma sig för att fortsätta att subventioner Washington genom att köpa på sig mer dollar. (Sovjet var i stället tvungen att subventionerna sina allierade.) För Kina är det en acceptabel ordning. För varje år som går flyttar produktion och kunskap från USA till Kina. Vad Europa får ut av det är inte lika klart. Det finns ingen naturlag som säger att Europa måste byta sin överproduktion mot gröna pappersbitar som blir allt mindre värda."


Dessutom är dollarn sinnrikt uppriggad runt råvaruhandeln (i synnerhet råolja), där de dollardenominerade råvarorna hjälper till att pumpa upp växelkursen "artificiellt" genom att gigantiska reserver av dollar byggs upp av länder för att kunna bibehålla sina råvaruimporter. Ett fenomen som kallas "petrodollar warfare". Så i slutändan hjälper vi alla till att pumpa upp den amerikanska drömmen. Frågan är vad som skulle hända om vi vande oss av med vårt dollarberoende. Ett scenario som inte är helt osannolikt i en framtid där dollarhegemonin känns allt mindre attraktiv.


Intressant: SvD jobbar vidare på att förlora sin journalistiska heder genom att publicera skojare på Brännpunkt och Aftonbladet uppmärksammar att klimatet kommer i kläm

923 miljoner...

Det är många som undrar var alla miljarder kommer ifrån. I dagens Metro frågar sig Göran Greider om regeringarna som nu pumpar in miljarder för att rädda bankerna vore beredda att gå lika långt för att utplåna den enorma arbetslösheten i Europa? Eller massfattigdomen i världen? Eller klimatkrisen? På Aftonbladets debattsida undrar Lena Klevenås och Fransisco Contreras så här på Världshungerdagen när världens regeringar ska satsa miljarder på att bekämpa hungern.

Färska siffror från FNs livsmedelsorgan FAO visar att 923 miljoner människor nu lider av kronisk hunger. En ökning med andra ord. 30 miljarder dollar per år behövs enligt FAOs generaldirektör Jacques Diouf för att förhindra framtida konflikter om mat och garantera allas rätt till mat. Sveriges regering har anslagit 100 miljoner kronor extra för att biståndet ska kunna möta livsmedelskrisen. Det är ju bra, pengarna behövs. Men hungern i världen kommer knappast att kunna bekämpas med hjälp av enbart bistånd.

Som diskuterats i tidigare inlägg här och här får vi i väst ju tillbaka betydligt mer av Syd än vad vi ger i form av avbetalningar på illegitima skulder och det som våra företag kammar hem i vinster. Våra företag gör sig ju också direkt skyldiga till kränkningar av mänskliga rättigheter som rätten till mat och vatten genom deras verksamheter. Allt ifrån Stora Ensos eukalyptusodlingar i Brasilien till Skanskas delaktighet i oljeutvinning i Ecuador. Hur mycket kostar det företagen att avstå från dessa brott som försätter människor i en situation av hunger helt i onödan?

Öga för öga, tand för tand

Igår presenterades en statlig utredning som syftar till att skärpa straffen för våldsbrottslighet. ”Straff i proportion till brottets allvar” (SOU 2008:85). Brottsligheten har inte ökat, och man vet att hårdare straff inte verkar avskräckande sägs det i utredningens inledning. Orsaken sägs istället vara att ”straffet ska stå i proportion till brottets allvar” Det kan man inte tolka på annat sätt än att man vill komma närmare principen om ett öga för ett öga, en tand för en tand.

Kriminalpolitiken fortsätter alltså i samma riktning som den gjort under de senaste 25 åren – mot hårdare tag och en tydligare hämndinriktning. Expressens ledare jublar. Liksom Svenska Dagbladets. Dagens nyheter skriver dock torrt och nyanserat på nyhetsplats.

Man säger i utredningen att misshandelsbrotten halkat efter andra brott. Men det är en konsekvens av att straffen för andra brott skärpts successivt. Narkotikabrott, skadegörelse, vållande till annans död och rattfylleri för att nämna några exempel. Utöver dessa straffskärpningar syns också en tydlig praxisskärpning. För 25 år sedan renderade ett mord 10 år i fängelse. Idag är det 20 år. Att skärpa straffen för vissa brott, leder rimligen till en devalvering av de andra straffen. Då måste alla straff skärpas. Och så börjar visan om igen.

Att brottsligheten inte ökat och att hårdare straff inte fungerar avskräckande leder Svenska dagbladet till det enda argumentet att skärpningen ligger i linje med folkets åsikter. Men också där finns en bristande logik. En av de få experter i utredningen som var aningen kritisk – Petter Asp – menar att empiriska undersökningar visar att folket inte alls är de blodtörstiga kreatur som Abrahamsson på SvD vill låta påskina.

Uppdaterat 18/10: Fria Tidningen analyserar utredningens förslag.

Att definiera vad som är rätt

Ovanligt klockrent. Erik Berg beskriver i SvT Opinion hur viktigt det är att ha makten. Makten att definiera:

"I ljuset av finanskraschen kan man tycka att det var oansvarigt, rentav samhällsfarligt. Men nej, återigen, det var inte politikerna som var oansvariga, det var de finansaktörer som - mycket osportsligt och helt emot kapitalismens gentlemannaregler - förde politikerna bakom ljuset och använde sin nyvunna frihet till att tjäna så mycket pengar som möjligt innan de skickade justeringsnotan till skattebetalarna. Vem hade kunnat tro det?

Av detta lär vi oss att det är rätt härligt att sitta på definitionsmakten. Den som definierar vad som är ansvarsfullt kan bete sig oansvarigt och komma undan med det. Men än viktigare är att man också genom definitionsmakten avgör politikens - den demokratiska sfärens - utrymme, dess ramar, väggar och tak.

Under snart tre decennier har en nyliberal tankeram behärskat definitionerna. Den har trängt långt in i arbetarrörelsen. Idag räcker det med att ställa upp några strama ekonomiska principer för statens finanser och presentera dessa framför en idé- och ryggradslös socialdemokratisk partiledning, för att denna omedelbart ska tänka: det där ser ut som en ryggrad, just en sådan vi behöver!"

Och idag har vi exempel på utövande av definitionsmakt från liberal media: SvD; DN1; och Ragnar Roos som är en av Sveriges mesta avregleringsivrare ser inte alls vad som är ORSAKEN till krisen i DN2

Att ha rätt och sen göra något åt det

David Karlsson frågar sig idag i DN om vänstern är beredd. Beredd på att agera nu när många av de heliga politiska ramverken som varit tabu att ifrågasätta nu blir just ifrågasatta från alla håll, inte bara från vänster. Det är lätt att rättfärdiga hans oro. För det är en sak att ifrågasätta och sen ha rätt i sin kritik och en helt annan att erbjuda konstruktiva alternativ. Där har hela vänstersfären mycket att jobba på. Kanske har man blivit så van att bli trakasserad för sin kritik under de senaste 30 åren att man nu är överrumplad över att ha rätt. Men det gäller nu att vänstern mobiliserar och skapar reella alternativ. Och inte bara det: det är dessutom bråttom. Som David Karlsson säger:

"Inte ens banksektorn litar längre på sig själv. Banker nationaliseras nu i en omfattning och takt som varit otänkbart för bara några veckor sedan. Vad sker härnäst? Ingen vet. Ingen överblickar helheten. En sak är dock säker: De beslut som fattas dessa veckor kommer att få konsekvenser för lång tid framöver."

Mer: oj, vi behövde visst A-kassan (DN1) och vänsterns nya smått nyliberala hjälte är Gordon (DN2)

"Tina" - There is no alternative

Det är tydligen väldigt lätt att inte se några alternativ i det politiska toppskiktet. Det eviga tjatet om att de ekonomiska ramarna har ett värde i sig är inte bara onyanserat, det är också en farlig väg att vandra när lågkonjunkturen ramlar in. Att orsaken till splittringen inom oppositionen har reducerats till att handla om utgiftstak och budgetramar är både oroande och ologiskt. Men det är väldigt lätt att racka ner på någon (läs v) som säger att de iallafall vill diskutera om ramar som satts för 10-15 år sedan för alltid skall gälla, genom bra och dåliga tider. För man kan lätt få det att låta som att de är oansvariga, opålitliga och allmänt oekonomiska. När man samtidigt vräker ut skattepengar för att stödja bankerna och när taket egentligen kan sättas godtyckligt.

Men som vanligt får man inte föreslå alternativ. Även om det visade sig att den väg vi alla var "tvungna" att gå var katastrofal. Madeleine Bunting skriver upplysande i The Guardian:

"We are now witnessing the collapse of this absurd economic orthodoxy that has dominated politics for nearly 30 years. Its triumphalist arrogance, its insistence on orthodoxy, has been comparable to Soviet communism in its scale. For two decades, we've been told "Tina" - "There is no alternative". "

Och fortsätter:

"The anti-globalisation movement argued that neoliberal capitalism was unjust, unstable and destructive to human and environmental wellbeing. Sounds sensible now, but at the time it mysteriously got smeared by association with anarchists with a penchant for smashing Starbucks' windows. The broad network of social grassroots movements - US unions, Mexican peasants, Indian farmers - were misnamed, misunderstood, ridiculed and ignored. There is no alternative, the politicians intoned mantra-like."

Jo, guilty by association. Luktar ESF lång väg. Och nu skall man associera vänstern med oansvarig ekonomisk politik. När det var den rådande TINA politiken som drog ner hela världen i djup kris. Både ironiskt och tragiskt.

Om splittringen och myten om taket: DN, SvD, AB1, AB2

Migrationsverket gör asyl ännu svårare

Att Migrationsverket gör allt för att stänga människor ute är redan känt. En utbredd misstroendekultur inom verket gör att många strävar efter och gläds åt att kunna avslå och utvisa människor i nöd. Idag rapporterar Yelah att Migrationsverket ändrat regelverket för ersättning till de jurister som för de asylsökandes talan. Totalt kan juristen få ersättning för 4 timmars arbete. Nu blir det svårare att få ersättning för tolk och läkarundersökningar. En jurist jag känner berättar att det ALDRIG räcker med 4 timmar för ett ärende. Så i praktiken förlitar sig staten på att jurister jobbar gratis för att spara pengar. Eller hoppas de kanske på att juristerna ska göra ett slarvjobb?

"En stark ekonomi är bra för både Sverige och miljön"

Dagens debattinlägg i SvD skall man egentligen inte lägga energi på att ens kommentera för det säger mer om svensk media (och om SvD i synnerhet) än om klimatet. Men det var förmodligen en ovanligt bra timing, såhär dagen efter partiledardebatten där klimatfrågan reducerades till en 5 minuters diskussion om bensinskatten. Samtidens största utmaning någonsin.

Man kan undra om miljön håller med om att en stark ekonomi är bra. Miljön verkar må sådär.

Finns fria marknader?

OK, låt oss köpa argumentet att det är orsaker "utanför" marknaden som fått marknaden att störtdyka (såsom politisk inblandning, girighet, regleringar, lobbyintressen). Alltså att problemet med marknadens trovärdighet kan härledas från faktumet att marknaden egentligen inte var fri (när man erkänner argumentet skall man minnas att all tillväxt de senaste 30 åren har sagts härstamma från den fria marknaden, men när det plötsligt kraschar så ligger orsaken någon annanstans). Vad säger detta oss?

- Att teorin om den fria marknaden är just en teori

- Att enligt teorin måste alla vara rationella (kan det vara rationellt att vara girig?) och all information vara tillgänglig för alla

- Att teorin alltid går att bekräfta genom att skylla allt negativt på att marknaden inte var fri, medans all tillväxt krediteras marknaden (vilket betyder att man behöver aldrig ha fel)

- Att rent realekonomiskt säger teorin om de fria marknaderna väldigt lite eftersom i den "riktiga" världen finns det stater, industrilobbying, regler, girighet, icke-rationell individer och otillräcklig information. Allt det som inte får finnas enligt teorin om de fria marknaderna. Enligt teorin måste alltså alla dessa "hinder" tas bort för att fungera. Frågan är vad som är lättast: att ta bort statlig inblandning, lobbying, företagsintressen och girighet eller att helt enkelt överge teoremet istället.

Så: teorin om de fria marknaderna fastnar i sitt egna teoretiska ramverk. Den passar helt enkelt inte in på den trubbiga och mänskliga verkligheten i många fall. Detta betyder inte att marknader är något icke önskvärt i sig, bara att teorin om fria marknader ensamt inte kan användas för att beskriva verkligheten. Antingen måste den kompletteras eller ersättas.

Intressant: s+mp sagan fortsätter som om Mona inte ändrat sig på DN Debatt; just regelverket för kapitalismen diskuteras i SvD; PJ Anders Linder försöker lyfta Reinfeldt inför kvällens debatt

Marknaden är bra, något annat är fel

Det blir återigen högaktuellt att försvara en "icke-fungerande" marknad och de retoriska kullerbyttorna duggar tätt bland de nyliberala ideologerna. Inget är ju fel med marknadsekonomin i sig, problemen kan härledas s.a.s. utifrån marknaden. Problemen uppkom i själva verket p.g.a att vi inte lät marknaden leva fritt. 

Men å andra sidan måste man ju erkänna att något är fel med det rådande systemet (det blir svårt att se till teorier om jämvikt och fri konkurrens när den verkliga världen ramlar ihop). Det är då vi får kryptiska uttalanden som:

"Dessvärre får marknadsekonomins kritiker vatten på sin kvarn. Kritikerna har naturligtvis fel i den bemärkelsen att andra alternativ, med statlig kontroll och dominans i ekonomin, är och alltid har varit förödande för ett lands ekonomiska tillväxt och framförallt för människors privatekonomi.

Vi är självklart anhängare av marknadsekonomi. Men inte av en okontrollerad rå kapitalism" 

Detta säger idag Sveriges socialminister och finansmarknadsminister på SvD Brännpunkt. Frågan är vad de menar. Något är fel, men det är självklart rätt också. Det får vi aldrig ifrågasätta. Inte ens när det statistiskt kan bevisas att motsatsen är korrekt, vilket man kan i flera fall, får marknadens effekter diskuteras.

Daniel Ankarloo beskriver det träffande i sin nya bok Marknadsmyter (s.63):

"Teorin om marknaden blir "perfekt regel" och världen blir ett "icke-perfekt undantag" från teorin. Detta innebär också att nyliberalen endast kan förhålla sig till marknadskapitalismens komplexa verklighet och tvådelade natur på ett endimensionellt sätt: Rikedomen är konsekvensen av marknaden - fattigdomen är konsekvensen av något annat. Marknaden "fungerar" - fungerar det inte måste det vara något annat. Kort sagt: marknaden är "god" - "ondskan" är konsekvensen av något annat."

Mer: Gudmundson filosoferar om Monas tvära kast; Johannes Åman likadant. Mer om Mona: DN1, DN2

Isländska undret

Man skall väl egentligen inte hålla på med att leta-gamla-citat-efter-att-man-vet-bättre, men följande är tillräckligt bra för att upprepas (hittades här och kommer från Mario). PJ Anders Linder på SvD den 12/5 2007:

"Jag är just hemkommen från några mycket intressanta dagar på Island: ett nordiskt land som valt en annan modell än "den nordiska". Arbetsrrätten är helt fri, skattetrycket är drygt 40 procent och individer betalar 36 procents plattskatt på sina inkomster - med ett stort grundavdrag. Resultatet är hög tillväxt och snabbt stigande levnadsstandard. Island är numera rikare än både Danmark och Sverige."

Rikare för 16 månader sedan. Konkurs idag.

Dagen efter, den 13/5 2007 får vi höra förklaringen till det atlantiska undret:

"Förklaringen är ökad öppenhet och dynamik. Arbetsrätten och arbetsetiken har funnits sedan länge, men först när de kombinerades med EES-avtal, sänkt bolagsskatt, privatiserade banker och plattskatt tog det fart på allvar.Vid 1990-talets början var de isländska bankerna statliga och ledda av ex-politiker. I stor sömnighet förvaltade de sparkonton och växlade turistvaluta. Femton år senare drivs Kaupthing, Glitnir och Landsbanki på ett ytterst entreprenöriellt och hungrigt sätt. De skapar välbetalda jobb i Reykjavik men expanderar också snabbt utanför landets gränser. Alla tre ligger på den nordiska tio-i-topplistan. Inte illa för ett land vars befolkning är något större än Malmös.Island är lika nordiskt som någonsin Sverige men har valt en annan väg än ”den nordiska”. Kollektivavtalen är viktiga men anställningstryggheten skyddas genom att arbetsmarknaden fungerar istället för genom privilegier till facket."

Socialdemokrati RIP

Angående det tragiska s+mp utspelet som, om det blir verklighet, troligtvis betyder ett historiskt steg bort från den demokratiska socialism som varit grunden för SAP sedan det grundades. Mona kliver för första gången fram ur skuggorna med ett osedvanligt dåligt budskap och med en om möjligt ännu sämre timing. Att partiledningen lät sig mobbas in i mitten av det liberala/konservativa opinionsdrevet är inte bara uppseendeväckande i sig; det kan visa sig otaktiskt av historiska mått. Samma dag som Volvo varslar (och SAPs basväljare behöver dem som bäst). Samma dag som Riksbanken sänker räntan (och indirekt bevisar att de stela ekonomiska ramarna är ologiska i en lågkonjunktur, precis det som (v) ville diskutera). Dagen innan facket skriver en debattartikel om att samarbetet med (v) är otroligt viktigt.

För att erinra vad som varit SAPs baspolitik fram tills den 8 oktober 2008 så skrev Ernst Wigforss 1932 i SAPs valpamflett:

"Ingenting kastar ett mera skärande ljus över oförnuftet i denna ordning än det svar, som de arbetslösa massorna får, då de av produktionsmedlens ägare och kapitalets förvaltare begär arbete och bröd. I en värld full av naturtillgångar, som inte utnyttjas, omgivna av överflöd på livsmedel, som inte tas i bruk, får de arbetslösa svaret: Vi är för fattiga för att hålla produktionen i gång, vi har inte råd att låta er arbeta. Den ekonomiska ordningen följer sina egna lagar, som vi inte vågar rubba, och den tillåter inte alla människor att med arbete försörja sig.
Mot denna förödmjukande underkastelse under en ekonomisk mekanism, som är mänskornas egen skapelse, sätter socialdemokraterna det krav som förnuftiga varelser aldrig kan släppa, att mänskan skall vara herre över sina produktionsverktyg och icke deras slav. Det kan uttryckas på många sätt. I en tid av arbetslöshet tar det närmast formen att alla samhällets medborgare har rätt till arbete, att de därför måste organisera sitt ekonomiska liv, så att de genom samhällets organ bestämmer över arbetstillfällena. Den kontroll över det ekonomiska livet, som härför kräves, den makt över produktionsmedlen, över kapitalet och kapitalets förvaltning, som är nödvändig för att låta mänskorna arbeta, den blir det medborgarnas uppgift att lägga i samhällets händer."

Se också: AB, HD, ETC, Jinge, ArvidFalk, SvD, Expressen

Uppdatering: Lars Ohly får säga vad han tycker på SvD Brännpunkt och SvDs ledarredaktion vet inte riktigt vad de skall tycka. Och Mona ändrar sig....

Kost och klass

Idag vill Hanne Kjöller berätta för alla slöa, överviktiga låginkomsttagare i Sverige hur man lagar billig näringsrik mat. För hon vägrar vilja se att kostfrågan är en klassfråga. Det rimmar förmodligen illa med hennes vackra liberala bild av samhället där alla människor har ett val att äta vad man vill. Så Hanne erkänner att kosten varierar med social/ekonomisk utsatthet (det är ju ändå väldokumenterat) men vägrar att erkänna att det är en politisk fråga. Sedan fortsätter hon med en osedvanligt ovetenskaplig matlagningskurs där slutsatsen blir att även de lågutbildade arbetslösa slarvarna borde också kunna steka panerad sej eller koka potatis. Hanne Kjöller avslutar:

"Visst färgas kost- och motionsvanor av utbildningsnivå, klass och sociala sammanhang. Men att säga att det beror på ekonomiskt armod att människor inte promenerar eller äter räkor det är att göra orsakssambanden mer politiska än de är"

Om man lyfter blicken lite och läser brittiska the Guardian så skriver matförfattarinnan Felicity Lawrence om samma sak: kost vs klass. Hon kommer fram till en helt annan slutsats, och redovisar dessutom en sammanställning av Dr Tim Lobstein på International Association for the Study of Obesity med olika kostnader för kalorier och skillnaden är skrämmande slående: 100 kalorier från pommes frites kostar 2p när 100 kalorier från broccoli kostar 51p. Skillnaden mellan en färsk apelsinjuice och lågprisvariant är 5p mot 38p. Felicity skriver och citerar Världhälsoorganisationen rapport från i Augusti i år:

"A child born in one deprived Glasgow suburb can expect a life 28 years shorter than another living only 13km away in a more affluent area, a three-year investigation for the World Health Organisation found in August. Commenting on one of the key factors, the report concluded: "Obesity is caused not by moral failure of individuals but by the excess availability of high-fat, high-sugar foods." The marketplace can generate wealth but it can "also generate negative conditions for health", which will only be resolved by tackling "the inequitable distribution of power, money and resources", it went on."

Det rimmar väldigt illa med Hanne Kjöllers obehagliga pekpinnesfilosofi. Frågan är om inte Hanne Kjöller själv är väldigt politisk när hon vägrar se samhällsfakta för vad de är, och istället skriver en nedvärderande ovetenskaplig krönika. Bara för att förmedla känslan att alla låginkomsttagare, arbetslösa och bidragstagare i själva verket bara är slöa och skulle kunna rycka upp sig och steka färsk sej.

Intressant: Ingvar Carlsson börjar bli orolig att Reinfeldt inte inser allvaret i DN Debatt; hetsjakten på Sida fortsätter i DN (som tidigare beskrivits här) och man vill väldigt gärna höra Johan Norbergs svar på Esbatis Icelandic tiger

Som alla andra

Det är en obehagligt bakvänd logik med att bli nöjd av att någon är som alla andra. Någon i detta fall är (mp) och nöjd är tidningen DN. Just bara för att (mp) nu är som alla andra partier (angående EU-utträdet). Vi har hört det om (v) om och om igen: ni måste bli som alla andra partier, annars blir ni aldrig regeringsdugliga. Men hela poängen med ett idébärande parti är ju att vara ett alternativ till de andra och visa på att det finns andra vägar att gå. Det borde väl vara extra uppskattat med alternativ i dessa tider av osäkerhet som till stor del kan härledas till dåligt förd politik från båda de två stora vänster/höger alternativen. Nina Björk kommenterade detta i söndagens DN:

"Det konstiga är naturligtvis inte att en liberal ledarskribent kritiserar andra partier för att ha fel åsikter. Det är ju hans eller hennes jobb. Det konstiga är när de vill att dessa partier ändrar sina åsikter för att bli ett trovärdigt regeringsalternativ. Eller för att locka fler väljare."

Så tanken att de mindre partierna skall lämna sina idébaser och bli som alla andra bara för att locka väljare är smått absurd. Och kommer i längden skapa ett likriktat och odemokratiskt samhälle. Dessutom tråkigt.

DN och SvD1, SvD2 rapporterar

Biståndshetsen

Ajdå. Förutom att myndigheten SIDAs huvudsakliga uppgift är att ge bort våra skattepengar till främmande folk och kulturer som i sin tur bara krigar och slåss och korrumperar ännu mer än de gjorde innan så visar det sig nu att DN lyckats komma fram till att de faktiskt också representerar alldeles för mycket. Man har t.o.m. gjort det till dagens första-nyhet. Man lyckades även få vår kära biståndsminister Gunilla Carlsson att ondgöra sig (kanske inte är så svårt förresten, hon har aldrig uttalat sig positivt om sitt egna ansvarsområde).

Frågan är om trion DN/SvD/Timbro faktiskt kan skapa ett såpass starkt opinionsdrev att man till slut lägger ner SIDA och i förlängningen skär ner på biståndet. Med följande är detta inte en omöjlighet: en biståndsminister som visar alla tecken på att förakta modern biståndsverksamhet (i senaste DN debatt inlägget menade hon att marknaden skall hjälpa syd ur fattigdom) i kombination med ett liberalt mediadrev som gör allt för smutskasta myndigheten. Samtidigt som ingen talar om vad vi borde göra istället och diskuterar kreativa lösningar på biståndspolitiken på 2000-talet. Och att döma av de första blogginläggen på DNs artikel är det inte svårt att få med svenska folket på drevet heller. Tyvärr.

Att skapa ett monster

Man kan fråga sig när det egentligen blev radikalt att kalla saker vid dess rätta namn. Förmodligen har det kommit stegvis; det kröp på oss under sekler av nedvärderande kristna moralsystem i svallvågorna av kolonialismen och industrialiseringen. Sakta men säkert skapade man en myt om ett upplyst folk som kunde lite mer. Var lite bättre. Som minsann skulle visa hur man gjorde samtidigt som man skapade begreppet synden. För vissa saker fick man ju inte göra eller prata om. Man lärde sig att hyscha och prata runt den så ofta obekväma sanningen. Och det var väl här någonstans som allting gick väldigt fel.

Idag när vi pratar om jämställdhet menar vi oftast stela kärnfamiljsideal. Idag när vi pratar om bistånd menar vi kulturrasism. När vi pratar om integration menar vi främlingsfientlighet. När vi pratar om ökande kriminalitet bland unga menar vi kriminalisering av fattigdomen. När vi pratar om klimatet menar vi business-as-usual. Och när vi pratar om den fria marknaden så menar vi att den finns. Att den lever sitt eget liv. Och det sista har visat sig vara ett av våra största misstag. 

För när man tittar på nyheterna idag så hör man: "hoppas marknaden tar emot det här beskedet positivt" eller "tänk om marknaden inte gillar den här nyheten". Som om marknaden lever sitt alldeles egna liv, utanför människans kontroll. Som om vi skapade ett monster som gör som det vill. Uppenbarligen gjorde vi det, men det paradoxala med den insikten är att det är både skrämmande och hoppfullt. För det var vi som skapade den, och det ligger i vår makt att göra vad vi vill med den. Tämja den. Stänga ner den. Eller låta den fortsätta. Det viktiga är att det ligger i vår makt. Nu gäller det att använda den makten och skapa förändring. För insikten att marknaden är skapad av oss och kan avskaffas av oss, om vi vill, är oerhört upplyftande.

Intressant: Regeringen fortsätter att använda sin megafon (dvs DN debatt) och fortsätter krampartat att försöka övertyga svenska folket att allt alliansen gör är bra; i SvD kämpar ledarredaktionen med att övertyga oss om att kapitalismen är underbar; Michael Hardt berättar i ETC att han inte ser en framtid varken i privat eller statligt ägande. 

Vilket yrke har ni?” ”Antifascist!”

Analytiker oroar sig för den politiska utvecklingen i USA, som man menar går mot en allt mer fascistisk riktning. Fredsforskare Johan Galtung nämner Patriot Act som ett exempel på det enligt en intressant artikel i Fria Tidningen.

Helt i tiden släpps nu en biografi om Ulrike Meinhof. Åsa Linderborg har rescenserat boken på Aftonbladet Kultur. Där kan man läsa att när Meinhof tillfrågades om sitt yrke när hon stod inför rätta svarade hon ”Antifascist!”Åsa Linderborg avslutar sin rescension med en central fråga: "Frågan är kanske inte varför Ulrike Meinhof gick över gränsen – och var går gränsen? – utan att inte fler tar steget från protest till motstånd."

Dagens citat

...står Per Gudmundson för på SvDs ledarredaktion:

"Det bästa med finanskrisen är att vänstern äntligen slutat bry sig om klimatet."

Måste vara skönt att veta att om man letar riktigt, riktigt noga kan man hitta något positivt med den rådande finanskrisen. Tänk att det skulle behövas en finansiell härdsmälta för att Gudmundson skulle visa något intresse för klimatet.

Finns det en tredje väg?

Det är i tider av kris som behovet av genomtänkta idéer blir livsviktigt. Många är i chock och det skall tas snabba beslut med väldiga konsekvenser (exempelvis vad 700 miljarder skall användas till). Detta i kombination med att många tänker på sin överlevnad, eller ser sin chans att förändra systemet till egen favör, är egentligen vad Naomi Klein redan beskrivit i Chockdoktrinen. Och nu är vi mitt uppe i krisen, så hur klartänkta är vi?

Få har insett att det är inte enkom den fria marknaden som skapat finanskrisen. Det är att den, speciellt i USA, har kombinerats med stark statlig inblandning. Det är inte bara nu som många risker har socialiserats, det har pågått under en längre period. Företag och stat blev en ohelig allians, där till slut politikerna satt i företagarnas knä. Detta är fakta, och ingen ideologisk värdering, vilket bevisas av att det har påpekats av två väldigt olika debattörer: Johan Norberg och den brittiska rättvisekämpen George Monbiot. Norberg skriver:

"What would you do in Las Vegas if you could keep all the gains but send all your losses to the taxpayers? Well, they did all that and hired the best team of Washington lobbyists to protect their privileges against every reform proposal."

Och Monbiot säger i stort sett samma sak:

"The sums demanded by Bush and Paulson might be unprecedented, but there is nothing new about the principle: corporate welfare is a consistent feature of advanced capitalism."

Att konstatera detta är självklart väsensskilt från vilka slutsatser man skall dra av det. För Norberg och Monbiot har väldigt olika svar på den frågan, d.v.s. slutsatserna kommer att vara ideologiskt drivna. Nästan all debatt de senaste veckorna angående krisen har minimerats till frågan om mer/mindre socialism/kapitalism. Frågan är om det är ett för snävt utgångsläge. Vågar vi ifrågasätta dessa relativt stela samhällsförklaringar och börja diskutera medborgelig maktfördelning och t.o.m. fråga oss om tillväxtsamhället är sunt?

Media: AB, DN, SvD, Dagens Arena, Expressen, ETC